erikapik

nu är allt i hamn. Till och med har vi installerat köksbordet och soffan och stolarna, imorse åt vi frukost och läste tidningen som ett vuxet par på riktigt. Lite kändes det som att vi lekte ett gift par men det var lyckligt, ack så lyckligt. Jag är fortfarande obekväm i den alldeles för stora sängen där kropparna på något sätt försvinner om nätterna och vi vaknar långt ifrån varandra när vi egentligen hade velat ligga nära, ska lobba mer för att vi ska ta bort den ena.

Annars kom jag till insikt idag på jobbet. Det kvittar hur gammal man är - hela livet får man utskällningar. Är inte det extremt tragiskt? På jobbet får man skäll av chefen, hemma får man skäll av vänner eller partners då och då, som att man vore ett litet barn. Pinsamt. Insåg även att tiden går extremt snabbt när man jobbar kväll - bara för att man aldrig gör någonting värt att minnas. Så mycket av mitt liv som försvinner för att jag jobbar. Hade man jobbat dag hade man kanske gått på bio eller träffat vänner och druckit öl eller kanske läst mer böcker. Man hade upplevt saker, gjort saker värda att minnas. Denna hösten har gått extremt snabbt i mitt liv, och det har inte med den vanliga vuxenheten att göra, typ "vojne vojne vad tiden går snabbt jag minns när du var en tvärhand hög". Det är bara hemskt. Måste läsa mer Proust och se det fina med minnet och tidens förändlighet.

Men här hemma är allt lyckligt, så lyckligt.