erikapik

Det är så längesedan jag skrev att jag nästan har för mycket att ta upp och därför knappt kommer att skriva någonting. Det värsta som finns är uppehåll. Då växer ogräset och molnen och leder till kaos eller apati. Årets största händelse so far hände för bara några timmar sedan och nej, jag snackar inte tysklands utslagning ur fotbolls vm.
Bakgrundsfakta: Jag föddes 1982 i en familj som då bestod av en mamma och en pappa och två storasystrar. Vi bodde på en gård i Norje och jag gick på dagis där jag hoppade i alla soffor och hävdade bestämt, när fröknarna tittade snett, att så fick man minsann göra där hemma. Fröknarna gav mig spindelfobi som jag känner av än idag vilket faktiskt var den enda anledningen till att jag inte kunde sova på balkongen när jag var hemma i Edenryd sist. Edenryd flyttade vi till när jag var fyra år och alla numera fyra barn hade tillsammans ett massivt sovrum i det som vanligtvis blir vardagsrum i hus byggda på detta vis. I Edenryd utvecklades jag tillsammans med slamporna i Valje till indiepopare och till en person som vägrade falla in i leden och bli en av de vanliga. Detta skedde på många plan, men det som suttit i längst var antagligen min vägran att bli "den söta flickan" som i mina ögon var en svag person utan varesig medel eller mål. Det tog sig uttryck mest på fysiskt plan, jag vägrade bära smink, kjol, linne, klänning eller någonting annat som kunde uppfattas som kvinnligt och svagt.
Don´t blame me, I was only driving the milk. Jag bara berättar hur det VAR. Nu ska jag berätta hur det ÄR.
Nutidsfakta: Jag flyttade till Malmö 2001, in i en värld av tjejer (Marika och Martina) som knappt kunde gå ner till affären och köpa en liter mjölk utan att sminka sig, som i princip alltid hade kjol på sig och som tyckte det var hur kul som helst att klä upp sig innan man gick ut och ölade och spanade, på KB förstås. Jag slängde långa och nyfikna blickar och började prova lite kjolar - mest på skoj och hemma -  kanske någon gång ett linne men det var så långt det sträckte sig. 2002 lade jag upp en plan. Det började med att jag förnyade mitt förråd av underkläder till roliga och flashiga saker, ok eftersom det inte syntes utåt. Så bestämde jag mig för att köpa ett linne. Linnet använde jag sen konstant tills det föll i bitar. Då tog jag nästa steg (ett år senare) och provade linne med smala band. Ett år senare köpte jag en kjol. Sen smink, kunde ibland tillochmed ha örhänge. Och idag har vi kommit fram till det sista steget: KLÄNNING. Ni läste rätt. Detta är världsomvälvande för mig och extremt skönt. Tillsammans med mitt numera blonda hår och brunbrända kropp är jag en totalt annan person än vad jag var för bara tre år sedan. Det är rätt sjukt. Hur fan kommer jag se ut om tre år? Aha! Kom på en sak. Högklackade skor och läppstift. Men det är så brutalt kvinnligt att jag nog aldrig kommer visa mig i någon av dem.

Värmen är just nu så påtaglig och tryckande att jag hallucinerar och tror jag hamnat i Pesten. Jag går omkring och väntar på att de ska stänga staden för in och utresor. Det är feber.

Fick en grymt bra lönehöjning förresten som jag är extremt glad för. Nu vore det väl jävulen om jag kom in på bibliotekarielinjen så jag bara får den nya lönen i två månader!