erikapik

Boy, här kommer ett långt inlägg med många bilder så hållirej. Äventyret började i torsdags när vi skulle ta ett tåg till Hässleholm 15.48, och vi anlände till centralen ca 15.45. Jon började köpa biljett på sj-automaterna, jag var tvungen att ladda mitt rabattkort innan jag köpte biljett och Erik stod handfallen vid en annan skånetrafiksautomat och fattade inte alls hur man skulle köpa biljett med betalkort. Jag hade fixat mitt ärende på en halv minut och fick hjälpa Erik, vilket också var färdigt efter en halv minut, så när klockan var 15.47 kastade jag ett snabbt öga på spårinfon och började springa mot tåget. Jon hade problem och Erik visste inte vart han skulle ta vägen. Hur det nu kom sig hann jag fram precis när tågmannen skulle stänga dörrarna. "Vänta! Det kommer två till!" Ropade jag och han sa lätt irriterat att "ja, då får de komma nu." Jon kom springande och hoppade på men ingen Erik. Va tusan. Jag ringde och skrek argt i luren att "Förihelvetekomnudåtågetskullegåttförtvåminutersen!!!!". Erik kommer lunkande. Tågmannen är arg och säger "Maximalt försenande av tåg, hundra kronor i straffavgift". Jag är ihjälstressad och arg. Jon flabbar. Erik är allmänt förvirrad och jag tänker i mitt stilla sinne att ALDRIG resa mer med honom. ALDRIG.

Men vi kom med.

I Hässleholm möter vi upp med Clary och Otto och påbörjar bilresan norrut. Vi leker "Vem tänker jag på"-leken och rastar oss i Åsedatrakten i den djupa småländska skogen där någon dumpat en stor tunna med senap. Udda. Framme i Oskarshamn äter vi kvällsmat hos farföräldrarna innan vi åker ut till Smultronfällan som stugan heter. Det håller på att mörkna men jag har alldeles för mycket spring i benen för att kunna slå mig till ro och tar därför med mig Otto på en promenad. Man kan få för sig mycket när man går på promenad i en mörk och okänd skog kl tio på kvällen varför jag redan tjugo meter in i skogen hälsar snällt på alla djur och alla växter och alla troll och tomtar så att ingen ska få för sig någonting. Trots detta tar det inte lång tid innan jag ser en stor noshörning! Turligt nog var det bara en vält stubbe. Alldeles livs levande var dock älgen jag såg på väg tillbaka!