erikapik

Idag ryckte jag tag i mig och drog ut mig på en lång lång cykeltur. Det blev lite fel, provade lite nya vägar, testade vad jag trodde skulle bli kort men som blev långt. Jag gav mig iväg klockan ett, cyklade mot Oxie via Rosengård (jo det går faktiskt om man tar av till Jägersro). Från Oxie cyklade jag sedan långrundan allan och kom till sist till Arrie (där vi vill bo). Från Arrie borde jag cyklat mot vad-det-nu-blir-Käglinge-kanske, men gjorde inte det utan cyklade istället ut på en lång väg som aldrig ville ta slut. Det blåste motvind och jag ångrade mitt företagande djupt. Efter många kilometrar på låg växel såg jag ljuset i fjärran: Höbalarna! (Det finns ett gäng höbalar en bit från Malmö som jag och Erik återkommer till då och då. Förra gången var även Jon med). Vid Höbalarna tog jag äppelpaus, godaste äpplet jag någonsin ätit (förlåt Bea, jag vet att halva var ditt men det var den enda färdkosten jag hade). Sen cyklade jag vidare, svängde inom Djursjukhuset och köpte lite nya kattleksaker (som katterna brydde sig sådäär mycket om..) och när jag äntligen kom hem igen var klockan halv fem. Jag däckade, kunde inte hålla ögonen öppna. Det är sådant arbetslösheten gör med en. Förr kunde jag cykla och cykla for ever and ever. Men det var en lång runda, det var det. Fyra mil ungefär säger uträknaren på kartan.

Saker jag kunde konstatera under turen:

• Det har blivit höst
• Ekobyn i Oxie är trevlig
• Det blåste idag
• Jag borde ha druckit kaffe innan jag gav mig iväg
• Min cykel är underbar
• Hösten är fin