erikapik

Lia Boysen sicken smaling jag var för exakt ett år sedan, iklädd min fängelseutstyrsel! Inte som nu då när jag väger det mesta i mitt liv, över 60 kg, samt har fått en BRISTNING på magen. Ja jo, det var ett jävla tjat (allt jag skriver här har jag redan skrivit på febban innan) men glimtar i ögon är viktigt att ha och detta är en av dem. Imorgon ska jag dokumentera den så att ni alla kan få se. Idag enades jag och min preggokollega om att glukos-saften faktiskt var ganska god. Kan det tyda på en sockerbesatthet månne? Jag skippade dock både bulle och kaka till kaffet på rasten. Strongt jobbat. I lärarrummet finns kakor vareviga dag och det är svårt att stå emot när hungern sätter in. Hade jag inte varit gravid hade jag antagligen gått upp lika mycket ändå. Menmen, livet ska väl ändå njutas?

Imorgon åker jag, Erika, Helena och Maja till Öland för att spela fiol och träffa mammorna och Magnus. Den årliga Ölandsträffen, alltså. (Obs: när jag skriver som i föregående mening där jag avslutar med ett komma och ett alltså, något jag gör ganska ofta, hör jag Karl-Bertils röst i huvudet. Det är bara därför jag skriver så, alltså.) Tyvärr, eller kanske bra nog, råder det i princip radioskugga (oooh Figge Norling) där vi bor och jag kommer därför inte att kunna blogga någonting, eller söafa (surfa fast på Bromöllska) för den delen. Men jag tar med kameran så det blir efterhandsrapportering. Lite som Stig Dagermans reportagebok från Tyskland, Tysk Höst, eller så.

Näe men för att citera Anna Bergman från Brantevik (som jag sägs vara lik): Snarkofagen nästa!