erikapik

Som ni ser är bilden tagen i en konstig vinkel. Eller kan det vara så att magen är SÅ STOR?? Så upplever jag den alltså INTE. En galen katt i famnen och randiga brallan på, det är så kvällarna spenderas här numer. Alla som ser räknaren till höger ser att nu har nedräkningen börjat. 10 dagar kvar. Ohlala. Menmen. Det var inte detta jag skulle skriva om idag. För det första har jag hela dagen förbannat mig själv för att jag för en gång skull inte hade kameran med mig. Just den dagen då jag hade velat ha den som mest! Vi tar det från början.

Hur dagen skulle ha varit: Jag skulle ta AK på sommarlovstur till Sjöbo för att hälsa på Kristin på biblioteket samt Torbjörn på tidningsredaktionen. Sen skulle jag komma hem och så skulle jag, Läppen, Erik och Jon åka till Ikea på familjeutflykt.

Hur dagen blev: Jag vaknade klockan elva och såg att Erik låg och sov bredvid mig. Han insåg när han vaknade att han nog inte skulle palla åka till jobbet idag (Olof skulle ändå inte dit) då han hade läst bok till säkert halv fem på morgonen. Vi steg upp och åt frukost och sen var klockan ett. Jag lyckades övertala honom att det var osmart att jag skulle köra iväg själv till Sjöbo OM något oförutsett skulle hända, men mest tyckte jag det skulle vara kul med sällskap. Det var ju dock en jäkla tur att han ville följa med eftersom vi bara hann till Veberöd innan intrumentbrädans display blinkade av rött med ett ord: STANNA! Oj, tänkte jag och svängde av 90-vägen lite snyggt. När jag hade vridit av motorn hörde vi hur det bubblade och kände att det luktade bränt. (Mest spännande var att märka hur hjälpsamma folk är. Där stod jag (Erik satt inne i bilen just då) lutad över motorn, höggravid, och tittade i instruktionsboken samtidigt som säkert tio bilar med män i 55-årsåldern hann köra förbi. Någon som stannade? Näpp. De trodde kanske att jag var en vägpirat.)

Vägen till Sjöbo (krypkörandes i vägrenen med varningsblinkis på, med stopp ca varje kilometer för att motorn skulle svalna) tog kanske två timmar. Väl framme hade Kristin hunnit sluta och åkt hem och Torbjörn skulle iväg på uppdrag. Det var alltså bara att försöka ta sig hem igen. Kloka som vi var tog vi de minsta vägarna genom ett fantastiskt vackert skåne, över Romeleåsen och vidare genom Häckebergaskogen. Okloka som vi var hade vi ingen backupplan för hur vi skulle göra om tex vattnet skulle gå. Från min mage alltså. Sker det måste jag nämligen snabbast möjligast ta mig till sjukhuset då Läppen inte är fixerad ännu och alltså kan klämma navelsträngen. Det står till och med att jag ska ta en ambulans och måste ligga ner hela tiden. Och där krypkörde vi fram in the middle of nowhere! Haha.

Nå: vi kom hem vid halv åtta, hungriga som få. Hade ju bara frukosterat innan allt "körde" ihop sig (haha). Nu har vi ätit och sett på film och kollat bilen och insett att termostaten är trasig. Den ska vi laga imorgon innan vi kör bil till Simrishamn, tjohej. Håll tummarna på att vi kommer fram!