erikapik

Något av det svåraste som finns i denna stad är att få gungplats, har jag märkt. Vår runda kan se ut som så att vi går upp till vad-den-nu-heter-Annelundsparken-kanske? och kollar läget. Där finns bara en bebisgunga och den är ALLTID upptagen, såklart. Lekplatsen är både rolig, stor och poppis. När vi lekt färdigt där, med andra saker, tar vi rundan inom Folkets park för att Set ska få gunga lite men där finns bara två bebisgungor och de är ALLTID upptagna. Blir en ledig så sitter en ny unge i den efter två röda sekunder.

Aja, då skiter vi väl i den parken och går ner till konsthallsparken. Den är lite konstig och har mest former av metall som man ska klättra på. Där finns EN bebisgunga och den är... tamtataam: alltid upptagen. Ett jäkla gissel det där, för varje gång vi lämnar en lekplats lovar jag Set att han snart ska få gunga. Man vill ju dock inte vara den som är den och liksom stå med ungen i famnen och stressa den som gungar heller. Varje gång en gunga blir ledig ser man ett flackande i alla föräldrars blickar. Vem ska hinna först och vem blir tönten som bara får vissla lite och låtsas som att de bara skulle gå förbi lite granna?

Aja, så skiter vi väl i den också och jag lovar Set att han ska få gunga på gungan vid vårt hus. EN gunga, såklart. ALLTID UPPTAGEN. Så får jag, varje dag, gå förbi lite snabbt och bara oooh Set, kolla mina fräsiga nycklar, skaka lite på dem och hör hur de låter! Woho! Mycket roligare än att gunga! MmmmM.