erikapik

StålJerry är död. Han var nära att dra med mig (ja, faktiskt flög jag med i fallet) men jag klarade mig med en skrapad knoge. Och där satt jag på Kristianstadgatan med en cykel över mig och en mosad koktmedvurst-macka i handen. Ingen hjälpte mig, ingen frågade hur det hade gått, ingen höjde på ögonbrynen när jag släpade hem vraket. Antar att folk är vana vid att se folk (alkisar o narkisar) trilla omkull lite då och då, ingen orkar bry sig längre. Men nesligt kändes det.