erikapik

Murre har haft problem med att kissa ett tag, så som många kastrerade hankatter med honom. Igår blev det värre. Han kunde inte kissa alls. Han försökte och försökte och försökte. Hela kvällen. Det kom ca tre droppar totalt. Till sist kräktes han och flämtade och jamade ontjamet. Det var hemskt. Så vi bokade tid på djursjukhuset och åkte dit idag kl åtta. Kom in och fick en doktor. När hon skulle undersöka honom blev han jättesur, såklart. Jamade argt och försökte rivas, så hon satte på honom en liten tratt på huvudet som gjorde att han inte kunde se. Det skulle lugna honom. Det gjorde den inte. Möring blev förbannad och försökte rivas ändå. Doktorn sa då att det var ett kritiskt läge; om hjärtljuden gått ner är det ett tecken på att urin gått ut i blodet, har det gått ut i blodet är det livsfarligt att söva honom. Nu var hon tvungen att söva honom ändå eftersom han vägrade undersökas. Stackars lille tjocke Möre.

Så var han tvungen att stanna över natten och de var tvungna att tömma hans blåsa och allt skulle kosta hur många tusen som helst och ville vi verkligen?, undrade doktorn. Eh, vadå, VEM säger: "a nä, där säger skräddaren nej, bestämt nej. Adjöss Möre och tack för den här tiden"?? Vi sa: DO WHATEVER IT TAKES! (typ, fast på svenska och inte så dramatiskt). Sen fick vi åka hem och Möre försvann iväg. Vi tror att han fortfarande lever, för de ringde innan och sa att de fått ut kiss och att det var fullt med grus. Han kom in i sista sekunden. Det kan gå snabbt sånthär, de kan dö på ett dygn om det vill sig illa.

Det tråkiga i kråksången är att han inte är försäkrad och alla som känner oss vet att vi är i vår fattigaste time of our lives just nu. Det där med att räkningen kommer stanna på minst säkert tio tusen, det är inte kul, men you gotta do what you gotta do. Han är ju vår bamsebjörnskatt!

Nu sitter vi alla här och saknar honom och väntar på Snövit och att änglarna ska landa och det goda livet snart ska komma.