erikapik

Läste precis Karins blogg och kunde trots dess något tragiska innehåll inte annat än pusta ut en smula. Eller, pusta ut och pusta ut men iallafall inte längre känna mig som den ensammaste och mest osociala människan i världen. Jag har en bild framför mig av att när jag är på jobbet mellan två och tolv samlas alla vännerna och gör vänsaker i goda vänners lag. Jämt. Och jag sitter i en bil som sakta men säkert gnager upp mig - rent fysiskt alltså, jag har verkligen massor av sår på båda händerna och ingen annan finns att skylla på än biljävlarna. Och umgås aldrig med någon - skulle jag komma till.
 
Men idag bjöd Toyota på frallefrullebulle samt winerbröd som satt som en smäck. Vi på kvällspasset fick dessutom resterna från dagen vilket i praktiken innebar att Dandje, Oskar, Vicky och Mattias åt typ fem eller sex  winerbröd VAR. Jag åt en och tänkte genast på figuren. Man vill ju inte bli en fetknopp hallå. Näää, skoja bara. Men när den första jag åt hade droppat så mycket slafs i tidningen att den inte längre gick att bläddra kände jag att nä nu får det vara nog. Löste korsordet istället och åt min medhavda macka med ost. (och kände mig som Birute Slapokas *slapp och kass*- för alla som minns henne)

Torbjörn är på Island med sin pingla och har vänlig som han är lånat ut sin bil till mig. För första gången kunde jag sladda in på parkeringen på jobbet och känna mig lika cool som alla andra säkert gör när jag kommer med en fesen cykel som bara skriker *Hej jag heter Kickan och ska snart cykla till stallet trots att jag går på högstadiet, ska bara stå och hångla lite mot en björk med Roffe först*. Jag hade dessutom lovat skjuts till Mattias, Oskar och Viktor sen Mattias bil blev stulen igår. Så innan vi stack var vi uppe hos Oskar som ganska nyligen köpt lägenhet och kollade in den. Och ärligt talat; vad är det med folk och glasskåp som innehåller typ glas? Jag fattar verkligen inte grejen. Som nån slags utställningsmonter inne i lägenheten, som dessutom ALDRIG innehåller NÅGONTING som skulle kunna NÄRMA sig benämningen *snygg* eller *vacker* eller ens *intressant*! Finns det en enda interiörsdetalj jag hade kunnat dumpa någon för så är det fanimig ett glasskåp. Freaks!

Anyway, kom till jobbet med en hel bunch of passagerare och kände mig jävligt kingig, tänkte mig att det skulle bli samma på hemvägen, men neejdå då skulle helt plötsligt hela gänget till GP (gamers paradise eller nåt sånt) Så hem fick jag köra själv men det var mest fint, som när jag fortfarande bodde hemma och tog bilen till fredagsteet hos Marika och på hemvägen körde lååånga omvägar och lyssnade på bra "körabilinatten"-musik - vilket för övrigt är något av det bästa jag vet. Bäst på den tiden var att jag inte behövde betala bensinen. Bäst just nu var den nostalgiska biten, samt det faktum att jag fick köra bil ensam på natten i en tyst och tom stad och lyssna på sugarcubes och bara ha det fint. Jag parkerade den sen här hemma på Fricksgatan där det bara stod en annan bil. Och nu är jag nojig till max att den ska bli stulen. Jag menar, detta är ett ganska rough område faktiskt och gatan innehåller snarare råttor än gatlampor om man säger så. Vad ska jag ta mig till om någon stjäl Torbjörns bil? Jag kommer inte kunna sova i natt.

Jag har dessutom varit så uppspelt (ja, jag älskar allt som har med bilar att göra - speciellt när det har med mig att göra samtidigt) över denna bilgrej att jag har drömt långa och ingående drömmar i natt om hur jag har lånat någons bil och hur seg den var att köra (som att köra på en trettioväg men bara få köra i femmans växel), och så glömde jag bilnyckeln på jobbet och var tvungen att ta bussen dit för att leta upp den men då började en läskig man att följa efter mig och jag var tvungen att springa iväg men det gick också sådär segt som typ man vill verkligen kuta men kan bara gå med benen väldigt böjda (likt pundaren utanför apoteket). Och så kom jag hem till en tjej som var konstnär och bara målade och skulpturerade hemska saker som påminde starkt om Tim Burton. Och helt plötsligt var jag i Afrika för att studera råttor, vid en busshållsplats stod Helena (hon var ingen råtta) och där hade hon stått i flera dagar för varje buss var fullare än den förra, och så hittade jag ett råttsläkte där individerna var totalt oskygga och randiga. De kunde dessutom prata och hade mänskliga tungor och tänder. Det var en mycket märklig dröm iallafall som gjorde mig förbryllad och inte alls utsövd.

Skulle jag tippa så tror jag att de närmsta dagarnas bloggar kommer att handla mycket om bilar och sånt. Nu är klockan snart två. Jag ska sova.