erikapik

Kom hem för sent för att orka blogga nåt längre men håll till godo med denna fina låt som jag lyssnade mycket på (tillsammans med resten av skivan såklart) för sju år sedan på Södra förstadsgatan 102 fem trappor upp. Speciellt bra när man vill leka sval kvinna som går runt i stor halsduk alternativt sitter i fönster och tittar ut med stor kopp te bredvid. Gärna iklädd röd klänning. Ja ni fattar, lite sådär som man ändå aldrig kommer vara men känslan. Känslan.

Kolla, jag har fått en rejäl rynka. Nu är jag stor. I fredags fick jag reda på att jag ska jobba heltid hela nästa vecka också, kanske ännu längre. Jag har ingen aning om varför men alla timmar jag kan få är jag tacksam för. Glad i hågen gick jag längre än jag gått tidigare (brukar ju gå till Hjärup för att ta bussen därifrån) trots att det blåste snålt och kallt och jag började få skoskav. Så kom jag till en hållplats mitt ute på en åker utanför Åkarp. Det var mörkt och det fanns ingen busskur men bussen skulle ändå vara där om två minuter så jag väntade. Det gick både två och tre minuter. Efter 6 minuter var jag iskall och då kom äntligen bussen. I full fart. Alldeles för full fart och jag förstod att den skulle missa mig, så jag började vifta med min vita påse som jag hade med mig och jag är säker på att han såg mig. Men inte stannade buss-aset. Det var väldigt längesedan jag var så arg som jag var vid detta tillfälle. Där hade jag varit ute och gått i en och en halv timme, tror de då att jag hade lust att gå i 20 minuter till (bussen går bara var tjugonde minut)? Nä fy faen. Men jag fick streta på och vid nästa hållplats stannade bussen faktiskt. Jag kunde knappt säga hej när jag tröck ner kortajävulet. Trots att detta var en helt annan chaufför. Nå. Idag var dagen ungefär lika dålig av olika anledningar. Nu bakar jag bröd och vi har ätit god mat så humöret är återigen bra. När jag bakar bröd känns det som att det är en fredag sådär 1994 (mamma var ledig på eftermiddagarna på fredagarna och därför var det alltid bröd- och bullbak på g när man kom hem från skolan. Extra skön känsla). Trivselfaktor: hög. Jag vill också göra sådana minnen till mina barn.

Om två veckor fyller jag år. Då önskar jag mig:
- "Galenpanna" (ett spel)
- Presentkort på spegeln (biografen alltså)
- Honungsbalsam från Body Shop
- Presentkort på kläder
- Ett hus på Österlen, gärna i Gnalöv
- En bil
- Busskort
- Årskort på Kockum fritid
- Vattengympakort

De säger att måndagen den 19 januari är den mest deprimerande dagen på hela året. Det är grått, julen är slut, jobbet ser man ingen ände på och allt är bara jävligt. Jag tyckte inte att det var så illa i måndags, men visst. Jag hade lätt tagit en mulen men ljummen sommardag nere vid havet iklädd solglasögon istället. Jag har bestämt mig för att investera i ett parasoll så jag kan hänga vid stranden med min unge till sommaren när Erik jobbar. Tror inte bebisar mår bra av direkt solsken mot den lilla kroppen. Henny kan också få ligga under parasollet, eller sitta eller vad hon nu kommer att göra.

Imorgon är min sista jobbdag på det ena biblioteket. Sorgligt och skönt på samma gång. Trissen ligger i plånkan och nu ska jag gå och packa ner alla seriealbum med Familjeliv som jag har "lånat". Framförallt ska jag gå och lägga min trötta kropp. Hasta la vista baby.

När det fortfarande är vinter och kallt kan man ibland höra koltrasten sjunga om natten. Det är en av mina extra skönaste känslor. När jag cyklade om nätterna från Valje till Edenryd lyssnade jag alltid på freestyle. Ofta ofta på Honey is cool. Det är lite samma känsla. När jag läste Littvet i Lund vintern 2002 släpptes Håkans vis-ep samtidigt som jag hade en vecka på mig att läsa Brott och straff, vilket jag också gjorde - i min djupa djupa fönsterkarm intill mitt alldeles för otäta fönster. Invirad i filtar med tekoppar konstant bredvid. Gud vilken liten klyscha. Men när Håkan ropade på Katarina i Visa vid vindens ängar, där kom känslan igen. Jag ryser alltid när jag hör den halvminuten av den låten. Lalehs nya låt är denna vinterns bästa bidrag till min årliga vinterkänsla. Jag känner att jag cyklar genom Strandvik klockan halv tre på natten när jag hör den. Jag vill sjunga med det högsta jag kan där på cykelvägen men gör det inte eftersom det vore för pinsamt om någon skulle höra mig.

Det är förresten en av mina bästa pinsamhetshistorier: Jag var typ 16 år och skulle cykla till Marika och de andra en eftermiddag på sommaren. Det var soligt och varmt och jag njöt av att lyssna på freestyle med min favvomusik, som vanligt. Denna gången vrålnjöt jag och sjöng med högt i låtarna. Tänkte att det var bara jag på vägen, eller nåt. Och så helt plötsligt kommer en joggare och JOGGAR upp jämnsides mig. Jag cyklade alltså så långsamt. Guuuud vad pinsamt det var. Jag visste inte vad jag skulle göra, så där följdes vi åt ett slag. Jag på cykel och han joggandes fnissandes bredvid. En stund saktade jag in så att han kunde springa iväg men så insåg jag att jag då hade fått cykla skitlångsamt hela vägen och det kunde jag inte eftersom jag redan var sen (som vanligt). Så då satte jag fart. Det var säkert nån kilometer vi höll på att vara framför och bakom varandra. Till slut panikspeedade jag cykeln hela vägen till Valje. Efter det har jag aldrig mer sjungt med högt när jag har lyssnat på freestyle.

Denna bild tog jag i slutet av juni i somras. Det kommer alltså se ut såhär när (om) vår unge föds. Fint va? Så vi var alltså på vår första träff på MVC idag. Vi hade tid halv nio och klev in i väntrummet 8.29. Där var det dött. Kvart i nio kom en tjej ut ur vår barnmorskas rum, men hon skulle bara väga sig och kissa i ett rör, sen gick hon tillbaka in dit. Snopet. Tio i kom barnmorskan ut och såg oss, insåg att hon hade dubbelbokat oss med tjejen och bad oss vänta lite till. Jamen det var väl precis vad vi behövde, Erik hade sin svåraste tenta att plugga till (tentan var kl 14 idag) och jag förlorar möjligtvis mitt jobb på fredag och varje sekund jag inte är på jobbet är pengar som jag inte får. Det var purket. Så kom vi in vid nio och fick gå på expressinskrivning eftersom det när som helst skulle komma en ny patient. Jag vet inte, men ännu så länge har jag inte riktigt fått den där förtroendeingivande känslan över det där stället. Jag hade iallafall 111 i blodvärde vilket är lågt. Fick inga tabletter eftersom hon tyckte att jag borde ha sådana hemma då jag är blodgivare. Jag tror diagnosen påverkade mig mentalt då jag resten av dagen varit så trött så trött. Höll ett bokprat. Bar tunga lådor med böcker. Cyklade snabbt. Stressade med lunch. Sen vandrade jag genom Lund ut till Hjärup där jag hoppade på bussen. Den delen av dagen är den bästa. Jaja, för att återgå till gravidbloggandet så är jag då nu alltså i vecka 16+5 tror vi. Vi får tro tills på onsdag nästa vecka när det är ultraljud. Häpp!

Oh öppna landskap. Vinter, brasa, te. Clary bjöd mig på ett STORT glas rödvin. Jag tackade vänligt men bestämt nej. Haha. Det var dagens konstigaste händelse. Om man bortser från själva syftet med bilturen.

För första gången ever känner jag mig relativt nöjd med valet av nya glasögon. Bibliotekarie eller bibliotekarie?! Men det är himla svårt att fota sig själv med en systemkamera alltså. Tycker jag börjar se gammal ut. Så fyller jag också 27 snart. Snart ska jag på bio, faktiskt klockan nio. So long!

Jag kastade precis ett öga på min internetbank för att se om jag överhuvudtaget har råd att åka till jobbet imorgon. Och det hade jag minsann. När jag var och handlade mat 29/12 tog jag ut två hundra extra att ha i kontanter. Och de har jag levt på sen dess. Har alltså inte dragit varken till eller från på nio (9) dagar! Visst, jag är sambo och visst, han har handlat endel mat på sistone. Men ändå. Jag har haft jullov och det har varit rea och jag har haft massor av tid att handla skit på men icke. Jag är mycket stolt över min sparförmåga. Jag fick 6000 i lön den 22 december. Så har jag betalat räkningar och sånt shit, på ungefär 4500. Och nu har jag ändå 1200 kvar! Ha! Man klarar sig, det är så. Man kan ha barn fast man är fattig, det är min fulla övertygelse. Man behöver inte bli white trash för det. Jag jobbar på att övertyga mig om att vi kan klara det även om jag har lägsta nivån i mammapenning om det är någon som undrar. Men iallafall så börjar jag alltså jobba imorgon. Kanske varar det bara en vecka till, kanske blir det mer. Min önskan är att jag får jobba 50%. Tex ha hand om den ena skolan och hon den andra. Det hade varit perfa. Perfaperfa. Jag vill nog ha ett 50%jobb i mina dar, det är nog melodin för att jag inte ska tröttna på't. Och som sagt, pengarna reder man alltid till sist. Nu ska jag vårda min kropp som säkert kommer få träningsverk snart efter 50 längder crawl. Eftersom jag innan dess alltså inte har tränat på typ tre månader. Häjhäj.

Idag har det, som alla vet, varit ohyggligt kallt ute. Flera minusgrader säkert! När jag, Erik, Kaj och Sissel gick vår nyårsdagspromenad till kullarna förra veckan spejade vi ut över landskapet och såg en perfekt pöl för skridskoåkning. Det hade vi i bakhuvudet idag när det var så kallt. Sagt och gjort så åkte vi dit och visst var den perfa! Ingen hade upptäckt den och isen var därför helt blank. Det är den inte längre dock. Vi åkte och åkte och undrade var alla ungarna från KroKsbäck höll hus. Då kom de. Ett gäng typ tolvåriga grabbar som smällde smällare och satte sig på mopeden och bad att få åka med våra skridskor. En liten svärm liksom. De var kvar tills vi åkte och undrade saker som "Är ni ihop?", "Har ni hånglat?", "Har ni knullat?". Haha. När vi åkte därifrån kastade de sten efter oss. Ja se dagens ungdom. Imorgon ska jag dit med Bea, får se hur det går då. Nu är det mat.

Detta är Annie Seel och hon är lite min idol just nu. Det är nämligen Dakar-tävling i sydamerikat och Annie är vår svenska hjälte. Hon kör motorcykel i ett dödsjobbigt race som varar i två veckor. Jag önskar att jag också var duktig på att köra motorcykel, jag skulle också vilja vara med. Om man vill kolla hur det går för Annie kan man slå på Eurosport kl 19.15 och kl 23 varje dag för då är det uppdatering om racet. Jag och Erik kollar varje dag, varje sändning. Nyss hade Murre en bajskorv hängandes i rumpan, det satt fast ett långt hårstrå i den som gjorde att den inte hade trillat av i deras potta. Han luktade dödsilla och vi fick med gemensamma krafter torka honom med papper i rumpan. Jag har varit inomhus hela dagen. Imorgon måste jag gå ut.

Hon börjar bli stor, den lilla Henny. Varje gång jag träffar henne har hon blivit lite tjockare och lite längre känns det som. Kristin säger att min blogg kommer att bli en gravidblogg nu när jag själv är gravid. Haha, jag kan knappt ens skriva det för det känns så konstigt. Jag är som Christina i Greys Anatomy, kall och saklig som en robot. Jag vet inte vad jag skulle skriva i en gravidblogg. Jag älskar att läsa andras gravidbloggar men jag tror inte att jag kommer att kunna skriva en själv. Men vad vet jag, sen när det verkligen känns som att jag är gravid kanske det blir mer naturligt att skriva om designade bebiskläder från fräsiga affärer (som om vi skulle köpa sådant ändå, haha) eller svullna fötter. Just nu känns det som varken eller. Jag kan vara gravid men jag kan lika gärna inte vara det. Behöver nog fler bevis än utebliven mens och två positiva gravtest. Så vi väntar ett slag med gravidbloggandet, ok?

Vi sover fortfarande till tolv varenda dag och jag är helt säker på att jag kommer försova mig när jag börjar jobba igen. Katterna är också helt uppochnervända, antagligen pga oss. De är uppe och leker runt fyrasnåret varje natt och så sover de hela dagarna. Det är kallt som satan och jag hoppas på skridskoåkning någon av de kommande dagarna. Så ser läget ut just nu. Gott nytt jullov, alla som fortfarande har det.

Oj så kul vi ser ut att ha det! Haha. Det VAR faktiskt väldigt kul. Nu är det ett nytt år och jag måste öva mig på att skriva 2009. Detta år fyller jag 27. Erik fyller 32. Katterna fyller 1. Och så kommer det, om allt går som det ska, att födas en ny i vår lilla familj. Det är helt sjukt. Tror inte jag riktigt förstår det ännu. Imorgon ska jag beställa nya glasögon i ljusbrun honungsfärg. Thats crazy too. Fortsätter på årskrönikan i bilder när jag orkar. Kanske ikväll.