erikapik

Mental note to self: Var aldrig hungrig och trött tillsammans med en hungrig och trött Erik. Speciellt inte i utflyktssammanhang. Mental note: Tag med en flaska vatten om du ska cykla till Lomma och komma hem efter tre timmar.
Ja, vi cyklade till Lomma (förlåt, först fel till Bulltofta som fick det inte allt för angenäma namnet "Bullfitta") för att köpa lite moped-delar för tolv hundra pix som mopeden behöver för att kunna göra sitt jobb. Bredvid mopeddels-affären låg ett trevligt fiskematbitsställe. Där åt vi inte. Det skulle vi ha gjort. Längre fram på vägen låg en snabbmatsaffär. Där åt vi inte. Det skulle vi ha gjort. Längre fram på vägen tog hungern och utmattningen över och vi blev rejält oense om vägen. Här lämnade vi varandra och det hela var likt en tonårsfilm inspelad i typ Lomma. Möjligtvis som något relationsdrama med Krister Henriksson och Persbrandt i huvudrollerna. Erik tog havsvägen hem och jag cyklade snabbt och argt genom en skog (Alnarpsparken) via två byar tills jag kom hem i vredesmod. Vredesmodet lyckades dock bara vara i ungefär femton sekunder innan vi båda insåg hur dumt och faktiskt skrattretande det hela blivit. Allt slutade väl. Men åter igen. Note to self..

Igår var det bättre stämning i Loman/Svahn-hemmet. Lek med kamera och datorpill:

 

Som de flesta säkert redan vet vid det här laget har jag kommit in på bibliotekarieutbildningen på Lunds Universitet. En utbildning jag för två år sedan svor bittert att jag aldrig ville gå eftersom jag den gången inte blev antagen. Nu har jag blivit det och tycker det är prima liv. Idag fick jag dock besked från mitt jobb att jag varken får tjänstledigt eller gå ned på timmanställning. Well förlåt mig då för att jag inte utbildar mig till transportledare eller ekonom eller fucking mekaniker. Det verkar iallafall som att jag skulle kunna komma tillbaka på jul resp sommarlov, och det är ju faktiskt  egentligen bara då man hinner och orkar jobba. Gammal i studentgemet som jag är minns jag mycket väl hur seg man blir av att plugga, samt hur mycket ångest man har så fort man gör någonting annat än att tänka på tentor och uppsatser och papers hit och dit.

Helgen spenderades i ett bedårande Brantevik. Jag och Erik var ensamma med hunden Otto och vi lyckades få den allra värsta utskällningen jag någonsin fått av två kvinnor från Sommarscen Österlen (granne med huset) som hade sett att Otto sprungit lös hos korna. De ansåg att korna var ytterst nära att bli panikslagna, vilket hade lett till att de med buller och bång skulle tagit sig över/genom staketet in på teatern där de hade 30 barn - som i sin tur skulle bli rädda och springa upp på vägen och där bli överkörda. "Det är ju DJURPLÅGERI!" Skrek de i kör innan de hoppade in i bilen (eh.. bil? de var grannar! Stafolk!) och försvann. Vi bara stod och gapade och stammade fram att oj nä ja jo vi ska inte släppa honom mer där ursäkta ursäkta. Helt paffa. För att sedan när de åkt börja fundera över saken och insåg att Eriks mamma ju faktiskt känner bonden som äger korna och att hunden varit där innan och att de faktiskt inte brydde sig nämnvärt om att han jagade nån fasan genom hagen. Hunden hade vrålkul. Korna var lite nyfikna men inte mer än att de sprang fram en gång och sen tillbaka. Hade kvinnorna dessutom försökt gå från teatern och in i kohagen hade de märkt att det faktiskt är helt omöjligt. Jag och Erik provade nämligen det förra sommaren men gav upp när vi hamnade i värsta sumpahålan omringad av snåriga buskar. Så hade de mage att bromsa in och förstöra vår fredagskväll, det var nämligen vid halv nio-snåret de kom. Bah!! Resterande tiden av helgen var iallafall bra. Dock med mycket diskussion och bearbetning av det hemska vi varit med om. Blir man upprörd över någonting, visst kom och tala om det -  men börja för tusan inte med att hugga och skälla! Det räcker ofta med en diskussion eller att lugnt säga "jo hej vi såg att ni hade hunden lös innan och vi tyckte det kändes olustigt och obehagligt, det vore snällt om ni höll honom kopplad tack."
Som ni märker är jag fortfarande skakis. Är jag värsta mesen? Eller var de "Kvinnorna från helvetet - ny film ute nu!" ? JA.



Måste bara tillägga att jag tyckte mig känna igen den värsta skällaren av de båda kvinnorna och efter en stunds googlande står det klart. Det var fanimig Chatarina Larsson! Känd skådespelerska! Oh MY! Ja de där kändisarna alltså..

Det är så längesedan jag skrev att jag nästan har för mycket att ta upp och därför knappt kommer att skriva någonting. Det värsta som finns är uppehåll. Då växer ogräset och molnen och leder till kaos eller apati. Årets största händelse so far hände för bara några timmar sedan och nej, jag snackar inte tysklands utslagning ur fotbolls vm.
Bakgrundsfakta: Jag föddes 1982 i en familj som då bestod av en mamma och en pappa och två storasystrar. Vi bodde på en gård i Norje och jag gick på dagis där jag hoppade i alla soffor och hävdade bestämt, när fröknarna tittade snett, att så fick man minsann göra där hemma. Fröknarna gav mig spindelfobi som jag känner av än idag vilket faktiskt var den enda anledningen till att jag inte kunde sova på balkongen när jag var hemma i Edenryd sist. Edenryd flyttade vi till när jag var fyra år och alla numera fyra barn hade tillsammans ett massivt sovrum i det som vanligtvis blir vardagsrum i hus byggda på detta vis. I Edenryd utvecklades jag tillsammans med slamporna i Valje till indiepopare och till en person som vägrade falla in i leden och bli en av de vanliga. Detta skedde på många plan, men det som suttit i längst var antagligen min vägran att bli "den söta flickan" som i mina ögon var en svag person utan varesig medel eller mål. Det tog sig uttryck mest på fysiskt plan, jag vägrade bära smink, kjol, linne, klänning eller någonting annat som kunde uppfattas som kvinnligt och svagt.
Don´t blame me, I was only driving the milk. Jag bara berättar hur det VAR. Nu ska jag berätta hur det ÄR.
Nutidsfakta: Jag flyttade till Malmö 2001, in i en värld av tjejer (Marika och Martina) som knappt kunde gå ner till affären och köpa en liter mjölk utan att sminka sig, som i princip alltid hade kjol på sig och som tyckte det var hur kul som helst att klä upp sig innan man gick ut och ölade och spanade, på KB förstås. Jag slängde långa och nyfikna blickar och började prova lite kjolar - mest på skoj och hemma -  kanske någon gång ett linne men det var så långt det sträckte sig. 2002 lade jag upp en plan. Det började med att jag förnyade mitt förråd av underkläder till roliga och flashiga saker, ok eftersom det inte syntes utåt. Så bestämde jag mig för att köpa ett linne. Linnet använde jag sen konstant tills det föll i bitar. Då tog jag nästa steg (ett år senare) och provade linne med smala band. Ett år senare köpte jag en kjol. Sen smink, kunde ibland tillochmed ha örhänge. Och idag har vi kommit fram till det sista steget: KLÄNNING. Ni läste rätt. Detta är världsomvälvande för mig och extremt skönt. Tillsammans med mitt numera blonda hår och brunbrända kropp är jag en totalt annan person än vad jag var för bara tre år sedan. Det är rätt sjukt. Hur fan kommer jag se ut om tre år? Aha! Kom på en sak. Högklackade skor och läppstift. Men det är så brutalt kvinnligt att jag nog aldrig kommer visa mig i någon av dem.

Värmen är just nu så påtaglig och tryckande att jag hallucinerar och tror jag hamnat i Pesten. Jag går omkring och väntar på att de ska stänga staden för in och utresor. Det är feber.

Fick en grymt bra lönehöjning förresten som jag är extremt glad för. Nu vore det väl jävulen om jag kom in på bibliotekarielinjen så jag bara får den nya lönen i två månader!