erikapik

Jag och Erik har köpt en moped. Bild finns i föregående inlägg. Erik hittade den och jag betalade. Han är min bitch. Men det var inte det viktiga, det viktiga just nu är att mopeden icke längre är. Det började med att Erik tog upp den i lägenheten, vilket bara det var jävligt dumt gjort. Han skulle, som han själv sa, bara "kolla vad som är fel". Mm. Av den kropp som en gång var stor som en välgödd gris finns nu bara ett smalt urkarvat svart skelett kvar, resten ligger i små högar här och var på köksgolvet. Köksgolvet som vi äntligen fått rent efter år av gammal motorolja och annat kräk. För en dag sen var köksgolvet skinande blankt i en ljusbeige färg. Nu är köksgolvet grått och fyllt av motordelar och jord+olja. Buhu. Det är som de där ryska dockorna  - varje del han plockar av döljer ännu ett fel och ännu ett. Nu börjar jag tro att Erik gått i trans och hittar på fel som egentligen inte finns bara för att han tycker det är så spännande. Jag menar, bara för att sängen är obäddad är den ju inte obrukbar. Man kan ju sova i den ändå. Jea, det var Martina som var metaforernas mästare, ok?!

Det är ledsamt att se, men jag vet samtidigt att när han plockar ihop den igen kommer det vara som att ha köpt en sprillans ny moped istället för en gammal hackehackspettmoped för 1500 spänn. Det gör mig glad. Det gör mig också glad att jag vet att al hatar mig för att jag kallar honom hacke hackspett. Det är roligt.

Klockan är kvart över elva och jag har precis satt en deg till ett bröd. Kommer väl vara klart vid tvåtiden i natt. Tack jobb för att jag slipper stiga upp sex imorgon. Tiden upphör lite att existera när jag är hos Erik. Jag hinner med så mycket, kvällarna blir så långa. Hemma i min lägenhet hade det varit att jag hade bakat bröd vid sju och sen hade dagen varit slut, det är märkligt. Jag trivs här hos Erik.

Jag och Bea var på en förnöjsam biltur tidigare i eftermiddags. Vi var i bokskogen, eller rättare sagt, vi letade länge efter bokskogen och visste att den skulle ligga någonstans vid Oxie och Bara. Vi hade ingen karta men vädret var perfekt disvackert och att köra bil är ju som sagt ett sant nöje. Nå, en runda gick vi på ett ställe - mest spännande var när vi mötte en man som bar ett päron stort som en uppblåst ballong i ena handen. Sen åkte vi vidare till Torups slott där vi plötsligt såg en speciell man med ett lustigt skratt, alla som har varit hemma hos oss på nyårsfest vet vem jag talar om. Vi blev alldeles spattiga och gömde oss och smög hit och dit för att inte bli upptäckta. Han verkade gå på romantisk promenad med en brutta nämligen. Och så drack vi kaffe. Roligast under denna andra del av utfärden var nog när vi trodde vi hörde någon kalla sin hund för Malin. Den visade sig heta Marlyn men hey, när man säger Marlyn låter det ju faktiskt som att man säger Malin så det var ganska roligt ändå. Roligast skulle också kunna vara när en dam vid ett bord bakom oss helt plötsligt utbrast: "Happy farsday!" till sin make. Jag kunde knappt dölja mitt skratt och var tvungen att börja berätta historien om tomaten för Bea. Den historien kommer aldrig upphöra vara rolig bara pga att Kaj fick ett psykbryt första gången han hörde den - i åttaårsåldern sådär. Han skrattade typ en hel dag. Sen dess är det en väldigt rolig historia trots att den egentligen är astråkig. En mycket roligare historia är tillexempel när det ringde på dörren och Kaj gick och öppnade och sa: "Hej det är Kaj"

This is what you´ll get. over and out