Good old Neil. Det var en filmkväll på Inkonst ikväll. Rummet där det vanligtvis hålls konserter hade förvandlats till ett myspys. Det var precis som i tv-studios på 70-talet när typ Talking heads ska spela och någon svensk tönt kan inte intervjua på engelska. Eller som när Jimi Hendrix spelar för tio ungdomar som sitter på dynor på golvet, såg den med pappa i julas. Ikväll var det så, fast lokalen var helt överfullproppad med folk. Alla i Malmö ville se Neil Youngfilmen verkade det som. Torbjörn hade köpt vuxengodis och förberett innan, jag och Karin köpte rödvin och så började det. I början var det hjärtknipande att se, hans röst voro som sprungen ur en ängel och allt var lite sentimentalt och fint. Sen kom det en stund när han mest sjöng om gud och sin far och Emmylou Harris såg stelopererad ut i fejjan. Som ett spöke. De andra, alla och inte bara de andra tjejerna, såg livfulla och åldrande ut, men inte Emmylou. Stenansikte på den. Det var alltså en seg stund i mitten, men sen började en låt med att en man sopade med en kvast som ett instrument och då blev det kul igen. Dessutom började han köra gamla godingar som var så änglavackra igen att jag ville flytta till vilda västern och lära mig att flyga och ha en veranda där Johnny Depp sitter och kacklar som en höna (vilken film? ;)) och så var filmen slut. Jag och Ida hade köpt varsin lott men ingen av oss vann något pris. Det var en väldigt väldigt trevlig kväll med en väldigt fin film. Jag rekomenderar den starkt. Musikfilm är bäst i stor lokal, gärna som ikväll. På bio tappar man den sköna konsertstajlen med bar och lite upplyst publik så man kan ha någonting att titta på, hemma tappar man ljudet. Sweet. Jag vill gå på detta flera måndagar!
Imorgon: födelsedag!
