Den, som jag kan minnas, första filmen jag grät till när jag såg var "Micke och Molle". Jag var så liten att jag satt på en bilkudde i biosalongen. En sån där gammal frigolitkudde med ett smutsgult tyg på, ni vet. Jag hade hamnat bredvid Jeppe som var lika gammal som Bea och som vi inte kände så väl eftersom han var son till mammas kompis Bodil. Eftersom jag satt bredvid Jeppe kunde jag inte gråta på bion. Det var alldeles för pinsamt att gråta bredvid en stor tuff kille, även om jag bara var kanske sex eller sju år. Jag höll inne gråten hela vägen hem och hela kvällen (det var en matinéfilm - såklart) och nästan hela natten. Men hela natten gick inte eftersom jag drömde hemska mardrömmar om filmen, speciellt om scenen när det regnar och Molle skyddar Micke så att jägaren inte ska skjuta honom. Jag kan fortfarande minnas hur ont jag hade i halsen av uppdämd gråt. Jag och Bea delade rum vid denna tid och jag grät och grät utan att kunna tröstas av mig själv. Steg upp och la mig över Beas mage och var helt förkrossad, så illa att Bea fick leda ner mig till Mamma och Pappa. I veckor, ja kanske månader efteråt bearbetade vi syskon filmen genom att leka den om och om igen. Varje lördag var Bea ugglan och delade ut godis till mig och Kaj. Jag har aldrig sett filmen igen men kan fortfarande bli gråtfärdig när jag tänker på regnet och den scenen.
Några år gick och jag har inget starkt minne av någon film från denna tid, men så såg jag, Bea och Kaj "Gummitarzan". En dansk film gjord efter Kirkegaards bok med samma namn. Jag vet att detta är en barnbok och en barnfilm, men trots att jag var säkert tretton när jag såg den kan jag inte minnas någon hemskare film. Den allra värsta scenen är när han fyller år och föräldrarna vill göra ett kalas åt hans vänner. Problemet är ju bara att han inte har några vänner. Se den, mer ångestfylls kan inte en barnfilm bli.
Nu hade jag kunnat nämna filmer som "Hunden som log", eller kanske "Rumblefish" i serien om de sorgligaste och hemskaste filmerna någonsin, men jag gör ett stort hopp i min historia fram till BUFF 2006 (Barn och UngdomsFilmFestivalen i Malmö) när jag och Bea på vinst och förlust gick för att se en rysk/finsk dokumentär sisådär tio på kvällen. Snacka om vinst. Jag skulle nästan kunna påstå att "Melancholia 3 room" är den allra bästa och värsta film jag faktiskt någonsin sett. Dokumentären är uppdelad i tre delar där man i första delen följer unga hemlösa eller fattiga pojkar på en militärskola med stenhård disciplin. Det är vinter, rysk kyla och de ringer hem till sina anhöriga för att bara få lite lite kärlek någon endaste gång. Bara den delen var tillräckligt hemsk. Men så fortsätter den till Tjetjenien där allt är vedervärdigt, alla hus är sönderskjutna och barn i fyraårsåldern springer omkring bland bråten och leker krig (såklart). Kvinnan man följer åker runt och tar hand om övergivna barn och barn vars föräldrar inte längre klarar att ta hand om dem. Tillexempel de tre små flickorna i åldrarna kanske 1,5 till 4 år. Mamman är så sjuk och så ledsen och barnen är så ledsna så ledsna och allt är så hemskt att man nästan inte kan se det. Sista delen handlar om barn som kommit över den södra gränsen (antar jag) från Tjetjenien och försöker skapa ett någorlunda drägligt liv på en gård, med avlägsna bombljud i fjärran över bergen. Jag vill råda alla att se den, men förvänta er inte att bli upplyfta av den..
Så ikväll såg vi den senaste i raden av hemska filmer om barn. Av någon anledning blev det inte av att jag såg den när den gick på bio, men när jag och Erik var på biblioteket i tisdags hittade vi "Barnen som inte fanns" och lånade den direkt. Har velat se den länge. Och nu förstår jag varför. Detta är en japansk film som handlar om fyra barn, syskon, som blir övergivna av sin mamma. En dag sticker hon och lämnar dem i en lägenhet som de inte får lämna eftersom hon lurat hyresvärden att hon bara har ett barn. Äldsta barnet är tolv och minsta 5, månaderna går och 12 åringen tar hand om alla så gott han kan. På nyårsafton låtsas han att mamman har skickat varsin nyårspresent till dem alla, vilket hon ju inte har. Han vill bara inte att de ska tappa hoppet om att hon någon dag ska komma tillbaka. Små subtila detaljer bär filmen och ger en förståelse till hur tiden går och hur hemskt de börjar ha det. Leksaker som går sönder, skräphögar som växer, en dag är elen och vattnet avstängt. Ändå försöker de klara sig genom att till exempel tvätta sig i parken och odla små växter för att hålla humöret uppe. Allt går åt helvete. Erik gav betyget: "Detta var nog den hemskaste filmen jag sett". Se den.
