erikapik

Vilken ångestfylld, hemsk, tragisk, finsk och alldeles alldeles underbar film. Alla Kaurismäkis filmer är fantastiska och denna speciellt. Kanske för att den också är så rolig i det tragiska, som när de åker till industritomten för att hämta kocken som supit ner sig och de andra a-lagarna säger "ta inte Lajunen, ta inte Lajunen" eller när de går ifrån biofilmen som skulle vara en komedi men som de inte skrattade alls åt när de såg den. De lämnar salongen och går ut till biljettdisken för att där hämta upp sin hund som de lämnat in och som stått där bakom och väntat så snällt. Små detaljer som bara är så finska och så torra. Ingen musik är väl bättre än finsk sorgsam tango om hjärtan som går i kras och falska förhoppningar och drifting clouds. Speciellt när bandet består av en grupp män i 55-årsåldern som backar upp en manlig ledsen sångare med en röd ros i ena handen.

Jag hittade en telefon på nätet som jag tänkte att jag skulle köpa. Såg även att den fanns på Mobilia så vi åkte dit på direkten (tjugo i åtta, de stänger åtta) med mopeden. Vi höll allvarligt talat på att frysa ihjäl. Erik var dock pigg på idén eftersom, citat: "Åh! Då kan jag ju spela Guitar Hero på Elgiganten! Ibland åker jag och Olof dit och spelar det!"

...Nu vill jag inte alls vara neslig eller något sådant men detta var nog något av det roligaste Erik någonsin har sagt. För det första: Guitar Hero är ett playstationspel som går ut på att man håller i en låtsas-elgitarr med fyra stora knappar på, tittar på skärmen som visar hur man ska spela och så spelar man liksom luftgitarr till olika låtar. Gitarren är pytteliten. Låtarna är jättekassa. Visst, det skulle väl kunna vara ett roligt spel. Men är det så roligt att man vill åka dit, citat: "Ibland", och spela det med sin bästa kompis? Njae.
Det liksom lät på hans röst som att han lika gärna skulle kunna vilja följa med till Ica och handla bara för att få åka i den där bilen som vickar fram och tillbaka om man stoppar i en femma..