erikapik

Jon vill äta människosalt. Rövsmör och svettsalt. Han sa det själv alldeles nyss. Jag gillar bäst den gamla klassikern bajs med kiss-sås.

Det där var en parentes.

Jag var och spinnade det hårdaste jag nånsin gjort och när jag kom hem gick jag upp för alla trappor (ja, två steg i taget) och ner för alla trappor (för att ta en tvätt-tid) och upp för alla trappor igen (ja, två steg i taget). Nu väääärker det. Jättemycket. Och det är så skönt. Jag älskar känslan av att det gör ont på ett bra sätt. Och jag tänker mer och mer, utan att vilja provocera någon, på vilket ansvar man har för sin egen kropp och vad det betyder för ens välmående (hej informationsfilm från typ sjukvården) att ha en bra grundfysik. Jag är inte alls nån som tränar konstant, brukar bli ett eller två pass i veckan. Men jag ser banne mig till att cykla eller gå dit jag ska (kan faktiskt inte minnas när jag åkte stadsbuss i Malmö senast, taxi är uteslutet av ekonomiska skäl), gå i alla trappor och försöka äta så nyttigt jag kan. Det är ens plikt inför sig själv. Visst, sjukdomar beror inte på att man är otränad. Men de beror ännu mindre på att man är tränad.

Kristin åker till det stora landet Afrika på torsdag vilket betyder att jag kommer att jobba med uppsatsen hemma nästa vecka. Får väl se hur det går.

Nu måste jag ha te.