erikapik

När jag var liten hade vi dagis hemma hos vår familj. Varje morgon kom en dagisfröken (Susanne) och ett gäng ungar (uh, minns inte hur många.. kanske 7?) hem till vårt lilla hem där mamma (eller pappa?) hade satt upp varsin liten röd handdukskrok på lilla toan åt alla barnen. Det var ungefär det enda spåret av dagiset på helgerna. Varje dag sprang Kaj till hallen och ropade av förtjusning när vår fröken kom. Vi alla älskade henne som lekte med oss och lärde oss saker och lät oss göra roliga saker. Hon hade en vit katt som hette Rufus och när jag fick en liten vit keledjurskatt i julklapp 1987 fick den såklart också heta Rufus. När hela dagiset slutligen fick ett eget hus i gamla Valje blev namnet således Dagiset Svanen (eh, inte för att jag hade döpt min katt efter hennes alltså, om nu någon trodde det). Och jag var urstolt. (Det skulle mycket väl kunna vara så att namnet kom någon annanstans ifrån, men hey - jag var fem år när det öppnade, vad kan jag veta?!)

Nu har namnet Dagiset Svanen fått en annan innebörd, idag har jag nämligen haft det lilla hunddagiset Svahnen. Evert har idag: lekt tills han spytt på golvet, kissat på sig inomhus (på en matta), smakat på snö, tuggat sönder en trådrulle, en kork, en pappkartong och en träbit vilket gör att vi ser ut att bo i ett hem där det vanligen bor människor födda 1348, blivit ordentligt skälld på (av mig) och till sist äntligen lyckats slappna av och somna här i vår lägenhet. Brukar vara lite sisådär med sömnen, när han kommer hem till sitt eget hem är han vanligtvis så trött att han knappt orkar gå. Hundar är bra. Och söta, speciellt när de sover.