erikapik

Jahaja, då ska vi se om jag minns allt. Idag var det undersökningsdags med Glukosbelastning. Det betyder att man ska dricka ett glas med supersöt sockersaft. Jag har hört en massa skräckhistorier om denna dag och hade förväntat mig en spann äckelpäckel, men när jag kom dit var det bara ett vanligt dricksglas med dryck som smakade väldigt stark citronsaft. Ganska gott faktiskt. Sen fick jag vänta i två timmar och så tog de blodprov på mig för att se om jag hade diabetes. Det hade jag inte. Man fick inte ha ett värde som låg över 8,9 och mitt värde var 7,6. Tyckte jag var jättebra eftersom jag hade förväntat mig diabetes delux minst. Det hade nog andra också hrm mamma hrm. Sen när jag kollade på nätet hade förvisso alla andra typ 3,4 och 4,2 och liknande värden så jag antar att jag är mer gränsfall än helt odiabetisk.

Sen var det den vanliga undersökningen också och jag hade 114 i järnvärde. Sist var det 111 så det hade väl blivit lite bättre men jag ska fortsätta med järntabletterna. För att få ge blod ska man ha 125, om någon inte vet.

Magmåttet, SF-måttet, var 30. Det tyckte jag var ganska mycket. Sist var det ju 24, ska det verkligen ha ökat så himla mycket på bara några veckor?

Hon kollade även hjärtljudet och först var det tyst. Sen ven navelsträngen lite men inget hjärtljud kom. Då började jag tänka att kanske hade Läppen hunnit dö på morgonkvisten. Sen kom det ett litet pickande. Jag tror den/det/han/hon låg och sov för det pickade inte så snabbt, bara i 132. Eller ja, det skulle väl betyda att det är en pojke dårå men jag tror mer på sömnen. Läppy brukar nämligen sova vid den tiden, precis som sin ömma moder och sin ömma fader och sina ömma kattasluringar.

Sen minns jag inte om det var något mer hon kollade. Jag förklarade att jag har en stickande ondska uppe på magen när jag reser mig eller andas in eller lite närsom. Det trodde hon inte var något farligt men skulle jag må illa och få ont i huvudet också kan det tyda på havandeskapsförgiftning. Sicken tur att jag i princip ALDRIG har ont i huvudet. Tror jag kan räkna mina ont i huvudet-gånger i livet på mina fingrar. Möjligtvis får tårna också vara med men det är så att säga sällan eller aldrig.

Efter att undersökningen var klar åkte jag buss till jobbet och när jag åkte hem var det samma busschaufför som körde. Spexigt! Ännu spexigare var när bussen mitt på motorvägen började vobbla och kränga och svänga. Det var hela havet stormar för några sekunder. Jag tänkte att "Ha, kom den! Det är nu den där oledolyckan kommer som jag alltid tänker ska hända när jag åker buss." Men det var inte så farligt. Efter att vi hade stannat på motorvägen en stund och kollat däcken körde han vidare som om inget hade hänt. Och det gick bra.

Hemma hade Otto kommit på långweekend. Det såg ut såhär: