erikapik

Jag är en sån som skjuter upp allting jag ska göra. Och då snackar vi allt. Jag skjuter upp disk, kan dröja flera dagar innan jag ens börjar tänka i diskbanor. Jag skjuter upp städ, och därför är det bra att bjuda hem folk på fredag eller lördagsmiddag, det är bara i de sammanhangen någonting blir gjort.. Jag skjuter upp tvätt. På torsdag är det precis en månad sen vi tvättade senast, och ja - jag ser verkligen hur högen växer och växer men det är så enkelt att förbi dem och in i skåpet där det faktiskt finns trosor, strumpor och kläder kvar att använda. Jag skjuter upp uppstigning om morgonen. Snooz är det bästa jag vet utom smör och ost. En litteraturvetenskapslärare berättade på en julfest för några år sedan att han såg bregott som sin superhjälte. Jag håller med. Och Snooz kan få vara Bregotts medhjälpare.
Men så är jag också en sån som skjuter upp skolarbete. Och det är inte riktigt lika smart. Tvätt och städ blir ju lika bra gjort vilken dag som helst om man bara gör det. Det blir inte skolarbete. Hade jag börjat med uppgiften på onsdagen när vi fick den kan jag svära på att jag hade varit bättre insatt i frågan än om jag som nu började på måndagen.. Det är så synd för räknar man på det betalar man en jäkla massa kosing för att utbilda sig till någonting som man sen kanske ska arbeta med i tiotals år. Och så skiter man i att verkligen plugga för att man tycker det är så mycket roligare att spela mahjong på nätet. Jag ska inte säga att jag gjorde katastrofalt ifrån mig, jag var faktiskt en av de som hade mest att komma med. Och det gör en ju inte speciellt motiverad att veta att de andra är precis lika lata som en själv.

Vi planerar att möblera om hemma hos oss. Speciellt sovrummet är jag missnöjd med. Jag minns innan jag flyttade in när det var alldeles tomt i rummet hur vi planerade hur vi skulle ha det. Det var i december och det var juligt men mest kallt och vi var alldeles kära och ville få det fint och mysigt och och så ser det bara helt paddigt ut där inne. Det blev inte alls som vi tänkt oss, det blev mest en kopia av mitt gamla rum där borta på Södra förstadsgatan 102. Mest berodde det på att Erik redan hade en massa möbler i vardagsrummet och av platsbrist fick det bli så att jag flyttade in i sovrummet. Sen har det inte blivit så mycket av med det där mysiga mysrummet vi skulle ha. Det finns mest damm och otvättad tvätt där, samt alla mina böcker och cd-skivor.  Att möblera om nu är alltså ett ypperligt tillfälle att städa och skaka täcken och kuddar och sånt som är så skönt att ha gjort ibland. Frågan är bara hur man gör det sådär mysigt som man vill ha det. Förslag? Feng Shui? Om ni vill veta hur det ser ut där så kan ni få det kanske i morgon eller i övermorgon eftersom min digitalkamera just nu befinner sig på posten! Som jag längtar!

Idag vaknade den urtrötta familjen Loman/Svahn klockan halv tolv. Det betyder halv ett om det hade varit igår. Och det är inte ens så att vi var ute och rumlade igår, tvärt om satt vi hemma i soffan tillsammans med syster Bea och kollade på film. Först såg vi en ganska dålig film om en kille som ville bli konstnär och sen såg vi en ganska bra film om några pingviner. De var ganska många förresten, pingvinerna, och hade extremt söta barn som såg ut såhär:
 

Jag måste skaffa en digitalkamera, annars kommer jag att ha glömt hela mitt liv när jag är 30. Mitt minne blir sämre och sämre för var dag som går känns det som. Dessutom är det roligt att ha bilder från inomhus, fester, vardagen osv som det är både för dyrt och för mörkt för att ta med systemkameran. Ska man ta en festbild med den måste alla sitta prick stilla i typ två sekunder. Lätt att göra det när man är full. Dessutom blir det en smula krystat när man måste ha kameran på ett stativ för att det inte ska bli skakigt och så blir alltihopa värsta bullerbyfesten när FOTOGRAFEN kommer till byn. Eller varför inte de pinsamma stunderna  på tjejkalasen på mellanstadet när papporna och mammorna plockade fram polaroidkameran och alla försökte se festliga ut. Ja, bilderna är antagligen värdefulla för dem idag, men just då ville man ju bara äta korv och dricka läsk liksom. Eller kanske inte läsk, det bubblade för mycket i näsan och halsen. Kanske saft.

Anyway, jag har precis fått färdigt min första artikel till skolan. Skäms redan för vilka kommentarer jag kommer att få. Dessutom blev den för lång. Det är jobbigt det där när det är första grejen för den skolan man går på. Innan man har lärt sig vad läraren förväntar sig av en. Alla har olika uppfattningar om hur man ska skriva, vilken stil osv. Dessutom är alla olika hårda i bedömningen vad gäller källor och hur man använder typ Harvardsystemet. Jag tycker det är både tråkigt och svårt att göra en bra källförteckning så jag låtsas liksom som att ingen ska märka när jag inte pallar kolla upp allt. Jag vet att jag kommer få det kommenterat sen men det bara tar emot så extremt mycket.
Nu är den iallafall klar. Om jag bara vågade trycka på send-knappen och skickat den till läraren. Vet inte, det tar emot på samma sätt. Då borde det finnas någonting i den som jag skäms över. Och ja. Det gör jag. Jag skäms över hur jag hoppar mellan olika ämnen istället för att koncentrera mig på ett område. Why? Jag ville kräma ut texten. Så är det.
Firar iallafall att den är klar med vad jag nog skulle kunna klassa som the godaste kopp java ever. Ekologiskt gevaliakaffe alltså. Sån doft, sån färg, sån smak! Bedårande. Mr Beach 2006. Fast kaffe dådå.

Nä, om man skulle ta och beställa en digitalkamera? Jag vill ha en så mycket så att jag skulle kunna byta bort min sweet kopp med kaffe. Det säger inte lite. Julklapp?

 Jag sitter och stirrar på mitt skrivbordsunderlägg i väntan på att börja plugga. Varför måste det vara så svårt att gå en utbildning? Varför är inte alla utbildningar lärlingsbaserade? Jag hävdar att jag hade blivit en exemplarisk bibliotekarie ute i fält även om jag inte hade spenderat två år innan med att skriva artiklar och uppsatser! Samtidigt som jag vet att jag älskar ämnet och att jag antagligen blir en trippelexemplarisk bibliotekarie om jag nu läser de två åren innan. Men just när man ska till att skriva hemarbeten blir allt så förbenat jobbigt. Bara att hitta på ett ämne tar ju hela dagar. Blä.

Ang. gårdagskvällen. Varför är det så att man alltid tror sig hitta det gröna gräset någon annanstans än där där man är? Jag, B och K var och tog en öl på Nyhavn vid åttatiden igår. Utomhus. Och det gick hur bra som helst, men nu var det så att regnet började regna i samband med att ölen började sina, eftersom innanmätet på Nyhavn är i tråkigaste och fulastet laget tänkte vi helt enkelt dra vidare till bättre jaktmarker. En prioriteringslista skapades. Målet var svängen nedanför torget (dvs Möllan, Tempo, Illy eller Ölcafeet) men på vägen dit skulle vi dra förbi Metro och det där nya istället för Bistro som jag aldrig lär mig namnet på. Fullt på båda ställena. Aja, tänkte vi, detta är bara början. Första hållplatsen var Möllan. Ett tungt matos slog emot oss i dörren. Här ÄTER man kändes det som att det skulle kunna stå på någon skylt på dörren. Drog vidare till Tempo. Här är vi TRENDIGA. Fullt såklart. Drog vidare till Illy som heter något annat. Fullt. Ölcaféet var fullt och dessutom var vi inte speciellt sugna på att spela varesig backgammon eller någonting annat vilket var vad i princip alla på stället gjorde. Nätack. Det regnade ute men vi drog upp till Golden. Lite folk men ett tungt os av pizza slog emot oss i dörren. Phu, tack men nej tack. (såhär i efterhand kan man ångra att vi inte gick dit, hade besparat oss a hole lott of lidande.) Vi kom på den brilianta idén att kolla in På Besök, som man så sällan går till eftersom det ligger lite off. Väl uppe såg vi på långt håll att det var fullt. Vad fan gör vi nu?! Jag ramade B och K ledde vägen till Trölls långt åt helvete iväg, där de flaggade med sydstatsflagga och spelade rockabilly. Det luktade bajamaja och det totala antalet gäster var ungefär tre. Nähädutack. Regnet öste ner. Efter säkert tre kvart var vi så tillbaka på älskade Nyhavn. Ingen jävla mat och inga jävla spel - här dricker vi ÖL. Jahadutack sa vi och drack öl. Dyngsura.

Varför går man igenom denna procedur vecka efter vecka, år efter år? Ska vi inte bara enas om att The New Heaven är och förblir vår sanna livmoder? Förrutom KB dådå som ikväll ska bjuda oss på både underhållning och alkohol. Mumsimums. Jag laddar redan med popmusik och kanelbulle. OCH PLUGG SÅKLART. JAJAMEN. ERIKA; PLUGGA!!

Som James o Karin svänger! Speciellt när man inte lyssnat på några år. Det blev rätt mycket J&K ett tag i tonåren. Det snackades ju till och med om att skapa ett coverband. Jag skulle sjunga stämmor eftersom jag var så bra på det då. Vi sjöng mycket mer och oftare på den tiden. Alltid när alla var hemma var det genomgång av sångböckerna. Det var "hulabalubalej", den där om Joshua som slogs i Jeriko, "Oh mein papa", "Liten Karin", "Myggan Hubert", den där om en snigel och en snigel och en snigel som jag älskade, och så alla barnlåtarna och de från Djurens brevlåda. Nu när det ska sjungas blir det på sin höjd lite Winnerbäck och lite Sundström, men eftersom ingen lyssnar speciellt mycket på någon av dem har alla glömt texterna och så slutar det med att sjungandet mest rinner ut i sanden.. Synd.
Tillbaks till J&K. Bäst var och är "Hermelinos" Bättre rockenroll är svårt att hitta. Grym basgång i auktionssången. "Här har jag en trumma vad får jag för den? åtta kronor - alldeles för lite, nio tio elva tolv, tolv kronor bjudet! Tolv kronor bjudet! Första.. andra... tredje PANG! Trumman är såld trumman är såld TRUMMAN ÄR SÅLD!". Sweet. Svåraste sången var alltid den om de stackars humlorna som fick ta hand om allt när getingarna latade sig och bina var för få. Man var nämligen tvyngen att klara av hela sången på ett andetag eftersom man skulle hinna med att zumzumzumzumzum:a mellan varje vers. James o Karin är nog största anledningen till varför vi syskon var lite efter vad gällde populärkultur när vi var små. Alla andra barn snackade om Hajen hit och Madonna dit och så lite NKOTB på det. Vi hade ingen koll över huvud taget! Men vadå, J&K håller ju än! Lyssna på smurfhits om 30 år och säg om det svänger..
Nog sagt om detta. Har lyssnat på J&K i flera dagar nu. Tycker lite synd om alla barn som aldrig får höra dessa mästerliga låtar.

Har precis varit på bio med Bea. BmB. Där såg vi Farväl Falkenberg och i salongen befann sig till 98% möllanbor. Det var konstigt eftersom den biografen oftast lockar en helt annan publik. Man är liksom förberedd på snack, mobiltelefoner, jackor på, massa-skräp-på-golvet-efteråt-stajlen när man ska gå till just den biografen. Och så satt det i denna publiken bara en massa kulturella möllanbor som höll käft och på sin höjd åt phutja läkerol (va?! hur stavas det!? Konstigt, här har man levt ett helt liv med en fader som ständigt tuggat läkerol och så vet man inte ens hur det stavas!). Värt att tilläggas är att en famespotting gjordes och det var Ilmar i egen hög person som hade gått dit tillsammans med sin kvinna. Jag hoppas verkligen inte att det var hans quinna, men sånt förekommer ju har man hört.
Innan på dagen hade jag mest stigit upp och brett mackor samt kokt ett ägg och bryggt kaffe, när Erik kom hem från skolan.. Ja urk jag mår inte heller bra av att läsa det precis som ni men det är faktiskt sant - jag steg upp vid elva. Sen var jag och Martina i badhuset och simmade. Jag simmade mina 1,5 km som brukligt och jobbade under denna period upp ett fantastiskt människoagg som brukligt. Det är konstigt, jag ser fram emot simningen hela veckan och är hur glad och pepp som helst när jag kommer dit. Men just i det ögonblicket när jag öppnar sista dörren, den mellan bassäng och dusch slår det slint i mitt huvud. Jag tittar ut banan med minst folk och hoppar i, men det spelar liksom ingen roll att det bara är kanske tre andra i banan - det finns alltid någonting att hata.
Jag kan hata tex:
- Den som är gammal och simmar slött (speciellt de riktigt gamla gummorna med glasögon och permanentat hår som blir grönt av vattnet, med baddräkter från typ -74)(det är inte riktigt deras fel att de simmar slött så jag försöker le mot dem. Jag vet ju att när man är en panchis så är man ledig hela dagarna och att simma är antagligen ett skönt tidsfördriv om man inte längre orkar ut och jogga och andra liknande aktiviteter. Tänker till och med ofta på att jag själv vill bli en simpanchis när jag bli gammal. Det är ju jag som är ung som borde jobba eller göra andra nyttigheter som kommer dit och förstör deras lugn i bassängen. Men det spelar ingen roll när jag har börjat simma. Jag hatar ändå.)
- Den som är ung och simmar slött (dessa är ännu värre än de gamla. Jag tänker ofta att det bara är att ta lite snabbare simtag så går det snabbare, men trots detta ska de simma så låångsamt. Därav vissa öknamn på vissa somliga långsamsimmaren tex. Och sen vet jag att alla inte simmar så snabbt och att vissa kanske har astma eller någon annan brist. Men det spelar ingen roll när jag har börjat simma. Jag hatar ändå. OBS detta gäller inte er Martina och Karin, jag väljer ofta en annan bana än er. Och jag hatar ALDRIG er.)
- Den som är gammal och simmar snabbt (de ska aalltid crawla med sin stela och stumma panchiskropp, speciellt män då alltså, och så har de problem med vigheten i armarna så de paddlar på och råkar alltid röra en när de simmar förbi. Det stänker och blir svallvågor och så simmar de konstant i mitten av banan. Vilket ioförsig är bra, men det är lite den där "hej här kommer jag och jag bestämmer här och jag får faktiskt simma i mitten hela tiden trots den där skylten som säger simma motsols runt i banan. jag skiter i om jag krockar med någon, jag ser ändå ingenting när jag crawlar för ansiktet är konstant under vattnet!")
- Den som är ung och simmar snabbt (dessa är rätt ok, bara det att jag känner att de simmar omkring och hatar alla som simmar långsammare än de själva. Typ som jag.)
- Den som har simglasögon. (vet inte om det är en avundsjuka inom mig eftersom jag inte vågar ta med mina egna då jag tycker att jag redan ser töntig nog ut i min storblommiga lila Gudrun Sjödén-baddräkt från -98 och inte behöver förstärka denna bild med ett par simglasögon. Eller om det är så att det känns som att alla (män) med glasögon simmar omkring och kollar på min kropp under vattnet. Speciellt de som crawlar. Så blir det att varje gång en snabbsimmare ska simma förbi så måste jag ta små små bentag för man vill ju inte ligga där och flasha hela sitt sköte för en massa män som antagligen går till badhuset endast av en anledning: att spana under vattnet in i kvinnors sköten. Så därför hatar jag även dem.)
- Men mest utav alla hatar jag paren som går dit för att simma tillsammans - och som också simmar TILLSAMMANS alltså i bredd. Och dessutom långsamt. Gha! För det första går det absolut inte att simma förbi eftersom man då simmar in i den som möter, för det andra stannar de alltid en stund efter varje varv för att kramas och pussas lite vilket gör att man ALLTID råkar hamna precis bakom dem. Gud vad jag hatar dem.


Nu får det vara nog. Jag har hatat alldeles för mycket denna veckan. Jag tror det var årets hatvecka. Jag har hatat yoga, tv-spel, mat, disk, datorn, word, internet, bussen, solen, skolan, lakanen, tvålen, golvet. Ja lite allt möjligt helt enkelt. Hatet grundar sig nog mycket i mitt matintag. Det är iallafall vad jag tror. Vad tror ni?

Från senaste basketen, jag ser ut att va med i filmen Gummo. Vi hamnade på en balkankonsert i pildammarna och såg hur en tjej i rosa klänning dansade som om hon vore besatt av inte den onda utan den töntiga djävulen. Förskräckligt.

Vi åkte med skolan till Bokmässan igår. Martina placerade oss två väldigt lägligt i bussen, nämligen rakt ovanför toan. Det lämpade sig även så att varje gång jag plockade fram en macka eller mitt vatten eller min banan eller mitt lilla kexchoklad - ja nog fan skulle någon gå på toa just i ögonblicket när jag öppnade munnen och drog in väldigt mycket luft. Lukten var kväljande. Som Martina sa; det är som om man står i en dusch med massa såna där som sitter på kanten i toan mellan sig och vattnet. Det luktade liksom inte bajs och kiss, snarare massa massa desinficeringsmedel. Det där stavade jag antagligen väldigt fel till, skit samma. Den tiden har kommit då man, på samma sätt som att man använder miniräknare fast man bara ska addera typ 16+32, använder stavningskontrollen i word istället för att lära sig att stava på riktigt.

Busschaffisen (på bussen mot Göteborg)  verkade ha lite problem med körandet. Fram till Landskrona ungefär hoppade vi fram som bilar och bussar gör när man snabbt gasar-släpper gasen-gasar-släpper gasen. Förutom att vi satt ovanför världens mest stinkande toa (upptäckte när jag själv gick på den att det låg en blå wunderbaum därinne.. konstigt att man höll på att dö av ångorna liksom?!?!) satt vi även precis framför en tv-apparat som skakade och skramlade varje gång vi hoppade till vilket var hela vägen från Lund till Landskrona ungefär. Sen gick det bra, en massa vägarbeten på vägen gjorde dock att det tog typ en halvtimme längre tid än det skulle att komma fram. Fast det gjorde inte så mycket märkte vi sen när vi köpt alla våra böcker och armarna höll på att gå av av tyngden.

Träffade på mamma som gav mig en bok, mest för att hon inte ville gå och släpa på den själv - den vägde säkert två kg. Som tur var hade jag tidigt under dagen hittat Stig Dagerman-sällskapet och inhandlat en väldigt användbar tygkasse som jag kunde bära alla mina böcker i.
Så köpte vi en massa böcker. Martina mest biografier och andra spännande vuxenbilderböcker - jag mest gravidböcker och såna där "dessa måste man ha läst"-böcker.
Liten lista:
    - Brev till utlandet av Eric Ericson (present till Erik som fyllde 29 igår)
    - Livet i familjen - om det viktiga samspelet av Jesper Juul
    - En komikers uppväxt av Jonas Gardell
    - Tusen små bitar av James Frey
    - Våld av JCO
    - Kalla det vad fan du vill av Marijaneh Bakhtiari
    - Present till Bea som hade specielbeställt en present
    - Medlemskap i DIK
    - 9 1/2 månad av Annika Lantz
    - Martina-koden av Martina Haag
    - Ich bin ein bibliothekar! av Christer Hermansson
    - Tygpåse med Stig Dagerman-citat på
    - Hjälp jag heter Zbigniew av Zbigniew Kuklarz
    - Bonniers compact lexikon (den jag fick av mamma)
    - Kan jag dö, mamma? av Ingrid Edgardh (denna läste jag på bussen hem)

Mitt under dagen blev vi hungriga och gick för att äta middag. Aslång kö och trångt, vi hittade platser och jag och Martinas klassis Diana gick för att köa. Framför oss stod tyvärr en idiot som antagligen inte kunde läsa menyn (oj tänk om hon led svårt av dyslexi!?) eftersom hon var tvungen att fråga vad de hade för rätter, vad rätterna innehöll, om de var goda osv. När hon väl hade bestämt sig hade hon såklart inte fattat att en dricka ingick i priset, dock inte den drycken hon hade på sin bricka. Hon fick byta men var tvungen att ha en lång utfrågning om vilka drycker man fick ta. JESUS! När hon var klar stod det säkert 20 pers i kö. Alla hatade henne. Antar jag. Jag gjorde det iallafall.

Sen såg vi Ranelid, Guillou, Levengood, Gardell, de två som skriver Sune-böckerna och kanske lite fler kändisar.

När vi åkte hem hade alla sett fram emot en lång bussfärd med alla nya böcker alla hade köpt. Synd bara att solen gick ner efter ett tag och ännu mer synd att lamporna inte funkade. Snacka om antiklimax. Toan stank mer och mer och för att inte tröttna fick jag sitta och reta Martina ett slag för att hon är förtjust i Björn Skifs. Vägarbetena på hemvägen var inte lika störiga som på dagen, jag menar - de lyser ju som värsta nöjesparken när det är mörkt ute! Helfestligt!

Och så kom jag äntligen hem till mitt lilla hem där jag hör hemma - som var tomt! Erik var inte hemma! Antiklimax nr två. När han sen kom hem berättade han att han och Olof skulle installera in en ny brännare I MIN DATOR! Wut?! Vilket de även har gjort idag. Jag känner mig mycket kränkt då jag inte fått säga varken bu eller bä i frågan. Det är inte som att jag skulle öppna Eriks NYINKÖPTA xbox liksom! Bara för att jag är nån slags "värnlös tjej som inte fattar sånt med teknik" va fan. Det är ändå min dator! Funderar starkt på att pilla sönder laptopen. Fast det är nog en dum idé för då kan jag ju inte sitta och skriva/plugga/spela/surfa nåmer eftersom min dator jämt är upptagen av ERIK OCH OLOF. Ja, jag är lite putt just nu. Ska väl gå och sortera tvätt eller nåt annat som jag - kvinnan kan göra. HRMPF!!
(Och ja jag antar att jag inte fattar såna grejer förresten - kolla hur intelligent jag ser ut på bilden ovan liksom..)

Dagens datorsalsbild:



jag och bea, eller är jag bara glad att se mig??

och nu till det roligaste. hahahahahahahaha.

Ja det blev alltså inget köp av lägenheten. Grannarna röstade nej och Erik var besviken som aldrig förr. Vi pratade om att flytta och började titta på hemnet.se på andra lägenheter, hittade några stycken vi ville ha men många var dyra och förhastade köp är dåliga köp. När vi skulle lägga oss igår gick jag dessutom en runda i vårt hem och kände mig riktigt hemma. Här har vi ju det bra. Fint ljus, välmöblerat - tycker jag. Köpa kan man ju göra sen när vi båda har jobb eller barn eller nåt sånt. Förutsatt att vi fortfarande är ihop då förståss. Man vet aldrig. Vad jag ville ha sagt egentligen var att jag har hittat ett hus till oss, även det på hemnet.se. Det ligger i Örnmölla och ser ut såhär.



och inne såhär:



Världens finaste! Kostar mindre än en lägenhet samt ligger nära havet. Muums.


Eftermiddagen har spenderats på ett dammigt privatbibliotek vid Fridhem i Malmö. Här fick vi till att börja med en låång föreläsning om bokhistoria i vilken den största behållningen var rundskickandet av en Harlequin-roman. Shit jag vet inte ens hur man stavar, var det rätt? Nå, höjdpunkten var när jag - i det torraste föreläsningsmomentet nånsin - hittade det snuskiga partiet i tantsnusk-boken! Det var glöd i ögonen, höfter som sträcks åt alla de håll och kvinnan som blir gråtfärdig av njutning, vad kan man säga.. Det bästa av det bästa! Nästan.. Hade historien varit förlagd till tidig bronsålder och huvudpersonerna namngetts som Ayla och Jondalar hade det naturligtvis slagit högre. Men man tager vad man haver.
Del två av föreläsningen var filmvisning. Tjoho tänkte alla! (Egentligen hade alla redan tjohoat åt  overheaden på föreläsningen innan.. ja, så tråkig var den.) Filmen hade kunnat vara intressant om det inte varit så att ljudet var extremt lågt nedskruvat (vaktmästaren som satte igång filmen fattade inte vad vi menade när vi påpekade detta faktum) samt att direktören i fråga var 84 år, led svårt av parkinsons sjukdom samt talade sluddrig Danska! Där satt vi i tre kvart och förstod endast frågorna som ställdes av intervjuaren.

För att avsluta dagens inlägg med något komiskt skall jag nedan visa en rolig bild.

Dagens tråkigaste:

-Vaknade på tok för sent, hade antagligen stängt av snoozefunktionen på mobilen, fick skynda skynda till bussen och hann inte äta frukost. Mitt mål denna terminen är att stiga upp i dräglig tid för att hinna både äta frukost och borsta tänderna, hann bara tänderna idag. Stolpe ut efter två dagar.
-Koppen jag tagit med till skolan för att slippa använda engångsplastmuggar var alldeles för hög och gick inte in i apparaten. Fick således inget kaffe och satt därför och gäspade hela dagen. 2-0
- Hoppade av bussen på Värnhem, allt enligt mitt projekt "Hoppa av bussen på Värnhem och gå hem för att få motion". Gick inom skånetrafiken för att köpa ett av deras 30 kronorsparaplyer, jag såg nämligen att vädret höll på att slå om till o. Oväder alltså. En gumma satt i disken och kunde inte riktigt med de tekniska nymodigheterna så när mitt kort inte ville läsas i maskinen vägrade hon att knappa in siffrorna manuellt. Why? Hon hävdade att det inte gick. Jag är skeptisk. Nå, jag fick börja gå utan parra och nog fan dröjde det inte mer än tre röda sekunder innan störtskuren var ett faktum. En halvtimmes promenad senare (inkl vissa avbrott för regnskyddsletande) var jag hemma. Dyngsur. Och förbannade skånetrafikens paraplyjävlar som bara kostade 30 kr eller egentligen kanske min egen snålhet som fick mig att vilja köpa ett paraply för 30 kr som jag vet kommer gå sönder på tre röda sekunder.

Dagens roligaste:

-Jag säger absolut inte att det är roligt men det är nånting med de där äventyrarna och döden som är så jäkla ironiskt på något sätt. Som när Göran Kropp dog när han klättrade i berg. Vad ska man säga liksom? Ja det var ju väntat, eller vad? Nu är det krokodilmannen som har dött av en rocka eller vad det var när han höll på att spela in ett undervattensprogram, och det är lite av ödets ironi där med. Brända barn vill in i elden, eller?

- Banken ringde till Erik och godkände hans låneansökan, varefter vi genast började surfa kylar och frysar och kakel och spisar. Med så olika smak som vi har blir denna renoveringen antagligen den värsta persen i vårt förhållande. Ska det bära eller brista?



Ikväll är det dags för körens första träff. Roligaste eller tråkigaste? Well, vi får se vid tio när vi är klara..
 

Det är en konstig känsla att vara så pass intresserad av sin utbildning att man sitter, halv elva en torsdagkväll, och surfar resurshemsidor och läser gamla ex-jobb. Lite freaky. Nä, jag lättar upp stämningen med en festlig bild.



Det är hon som kommer till undsättning när Hootenanny singers blir krassliga.

Jo visst blev det precis så som jag trodde, se bild från föregående inlägg. Jag satt och dunkade huvudet i väggen med stackars Erik i telefonen. Två dagars jobb krävdes för att få igång  DF (dator-fan), tror tillochmed att jag fuckade den redan första dagen. Alla som har spelat basket nära pilis vet vad jag snackar om. Det är inte bra att fucka någonting, speciellt inte i början. Men, all kärlek till Erik som räddade mig från att mörda slå sönder och bränna. Sicket tålamod! Ofta tycker jag att han ska bli lärare för det är sällan man skådar en sådan pedagogisk talang. Nu är DF på gång och har tillochmed en fin ny font på mozilla. Mer än vad jag trodde att jag skulle klara, första timmarna satt jag nämligen hur nöjd som helt och ritade i paint. Tänkte det var det mest avancerade jag skulle klara av att installera och köra. Har tre fina bilder sparade i en alldeles egen mapp. (Eller inte ens det förresten, de ligger som filer lite är och där.. Ville bara verka lite duktig.) Men jag kunde hitta fler färger än grundfärgerna! Det ni!

Började skolan idag. Min bild av en skolstart är på ett ungefär så som man hade det i ettan på lågstadiet, dvs upprop följt av lustig sång och tårta. Denna bild har förvisso raserats mer än en gång under mitt liv, men va tusan! Vi hade upprop kvart över tio och jag var inte hemma i mitt lilla hem där jag hör hemma förrns kl 17! Jo det är faktiskt sant. Utbildningen drog igång hårt och bestämt med PBL-introduktion. No pardon. Huu. Kaffemaskinen var trasig (kunde känna en omisskännlig doft från lärarnas kök dock..) så när klockan var tre satt i princip hela klassen och gäspade stort. Jag som är van vid att ha korsordet i metro som största intellektuella utmaning om dagen höll på att avlida. Imorgon är det jag som köper kaffe på pressbyrån innan bussfärden.
Busskort inhandlades idag, man fick välja en extra zon helt gratis och jag valde Tygelsjö i stundens hetta. Varför?? Man kan ju CYKLA dit! Aja. Nån som vill hänka på bussutflykt till Tygelsjö månne? Vi kan dricka kaffe och titta på fängelset. Eller kanske hälsa på där jag jobbade några veckor för två år sedan. Jobbet gick ut på att ställa tvättmedel och tandkräm i fina förpackningar innan de kom ut i affärerna och lokalen var en tegelbyggnad som antagligen fungerat som högstadieskola någon gång för längesedan. Tragik i kubik. Har aldrig sett värre. I övrigt var Tygelsjö en fin by.

Imorgon slutar sommarens gräsänkeleverne! UVL!

Dag 1: (som alltså är igår, idag sett)

Klockan är ca halv åtta, tvätten är precis klar (se gårdagens inlägg), och vi börjar bli litta hungriga. "Kycklingfilé med ris?" föreslår jag och får faktiskt min vilja igenom ovanligt snabbt - mest beroende på hungernivån hos oss båda..
I affären spankulerar vi runt och har precis kommit till frysdiskarna när en ny frysdisk uppenbarar sig och ett rött skimmer når våra ögon: KRÄFTOR. Märk väl. Klockan kan nu vara åtta på kvällen. Erik som aldrig förr i mitt sällskap vågat äta kräftor föreslår att vi ska köpa ett paket.
Det är nu eller aldrig tänker jag och istället för att på förnuftiga människors vis tänka att "Erika, klockan är faktiskt snart läggedags och kräftor tar evigheter att tina samt är kräftor till för kalas med nubbe i glas i goda vänners lag och inte för en enkel måndag" istället för att tänka så tänker min onda lilla ängel på andra axeln att "Woho! Kräftor igen! Fast jag åt det med familjen och Holméns bara för någon vecka sen! Woho! Då kan jag få dricka alkoholfri cider som jag annars bara gör med Kaj och va lite crazy sådär mitt på en måndag! Vad romantiskt!"
Och nog fan köper vi en låda kräftor..

..Som vi på något vis snabbtinar i ljummet vatten i vasken samtidigt som jag kokar ris (som smaksätts med smör och tonvis av persilja och ännu mer vitlök - vilken i sin tur gör oss båda purkna i magen senare på kvällen) och dukar upp med stearinljus och Leonard Cohen i bakgrunden och fina glasen med alkoholfri cider i. När vi satt oss till bords inser vi att detta nog är det mest klassiskt romantiska vi någonsin gjort och känner oss genast otroligt fåniga. Fnissanfall och en rejäl klunk whiskey, sedan löper middagen smärtfritt.

Trots att vi började äta 23.30

!!

Efter maten film och kladdekaka. Sen bädda nya lakan i sängen (tvättiden tidigare you know). Det var inte det tidigaste jag har gått och lagt mig precis..


Dag 2: (som alltså är idag)

Som ni kanske minns är det idag jag och Erik ska på utflykt till biblioteket och till Malmö museer. Innan vi somnade igår bestämde vi att deadline är kl 11.00, det är tiden vi ska vara påklädda och ute ur lägenheten. Klockan 10.20 ringer Olof och vill prata med Erik om motorer och andra manliga saker. Perfa! tänker jag och tycker det är himla bra att han vaknade innan kl 12 som varit norm de senaste dagarna.

Den som läser baby blues i sydsvenskan kunde häromdagen läsa avsnittet om tid där sista rutan var babytiden, mamman pratar i telefon med någon och säger nåt i stil med "ja vi ska bara lasta in allting i bilen och klä på Moa (bebisen) så vi kommer väl fram på onsdag eller så"
Varför jag nu nämner detta är därför att i vårt hem finns Erik-tiden. Det betyder att om man bestämt någonting dagen innan eller rent utav samma dag så nog fan står man där påklädd i dörren och väntar medan Erik går förbi och frågar "Va? Vart ska vi? Va! Nu?! Men jag måste äta nåt först! Och göra mig iordning!"

Nå, kl 11.00 satt Erik vid datorn och drack saft. Detta visste jag ty nu känner jag denne man och blir icke längre lika upprörd som för ett år sedan när jag vid dessa tillfällen kunde sura en hel dag. Jag hade alltså planerat allt noggrant. Klockan 12 lade Erik i mackor i rosten och blandade ett nytt glas med saft. Nu började jag bli liite stressad. Museet stängde ju faktiskt kl 16.00. När jag vänligt men bestämt sagt att nu rappar vi oss, ja då skulle Erik bara packa ett paket med arbetskläder som skulle postas till Göteborg. "Var har vi tejp?"
FRUSTRREERANDE

Kl 11.00 sken solen och hade vi kommit iväg då hade dagen fortlöpt i frid och fröjd. Kl 12.30 när vi kom iväg pissregnade det och dyblöta fick vi rädda oss in på biblioteket där Erik skaffade sig ett alldeles eget lånekort. Damen i disken undrade om han visste hur man lånade, tittade på mig och liksom blinkade med ögat samtidigt som hon sa "ja du kan väl visa honom sen". What, utstrålar Erik en femårings mentalitet även hos andra?

Väl på museet var klockan halv två och jag som hade tänkt att vi skulle vara där (jag med en takeawaykaffe - som jag naturligtvis inte hade kunnat köpa nu i regnet och rusket) halv tolv höll på att DÖ av huvudvärk. Snabbt in i caféet var varsin kopp java lätt slank ner. Barn överallt. I kaffets frånvaro kände jag att ALDRIG!! Men inte ens där, bland tusen stimmiga barn och regnblöta kläder kunde Erik se någon som helst plåga med att skaffa barn. What? Kommer Erik bli någon slags superpappa eller luras han?

Nåväl, djuren var fina och spännande att se på - trots att det antagligen var årets museebesökardag för folk med barn i sexårsåldern. Speciellt tyska barn som klämde sig fram och skulle se. Varför tror alla barn att de har nån slags förstaparketträtt? Jag tycker väl också att det är spännande att se en levande torsk och en hummer på nära håll! Obs ingen ironi.

Hemma igen vid fem, läste ut en bok på två timmar och gav mig sedan ut och sprang två varv runt pildammsparken. Samtidigt glöder Eriks ögon, strålar av stolthet när mopeden förbättras och förbättras. Snart har han byggt en helt ny moped. Av den gamla finns mest bara skelettet kvar.. Oh sicken handy man jag har skaffat mig!

Imorgon; fika med Martina. Diska. Läsa. Köpa dator?

.....Lite uppdatering. Antar en utmaning från annan blogg och svarar på detta:

Min mamma.... har en alldeles speciell sagoröst. Om hon börjar berätta någonting eller läser någonting ur en bok blir allting genast väldigt spännande och man vill helst krypa ihop med syskonen och lyssna storögt. Hon har även den bästa sångrösten jag vet. När hon sjunger ryser man av välbehag.

Min mormor.... har jag aldrig träffat eftersom hon dog när mamma var ett barn. Men jag vet att hon målade på porslin och var en väldigt snäll mamma.

Min morfar.... har jag aldrig heller träffat eftersom han dog när mamma var en ungdom. Men jag vet att han var mycket äldre än min mormor, hette Ture men var bonde på den största gården i byn och kallades därför Kungature.

Min pappa.... älskar att vara ute i fält och skåda fågel. Även han är en bra historieberättare och berättar ibland om sin barndom, när han gick vilse i nässlorna bakom huset eller hur det var när det låg en död och uppsvälld ko på järnvägen. Även han spelar och sjunger, ibland kunde det hända att syskonen och jag somnade till att föräldrarna, lärare som de är, övade inför nåt evenemang och sjöng vackra sånger tillsammans. Det var speciellt.

Min farmor.... är en riktig krutfarmor som vid 86 års ålder ger sig av på bussresa till Frankrike o dyl. Hon använder internet och engagerar sig för de "gamla" på hemmet där hon bor. Även hon har varit lärare och kan därför väldigt mycket.

Min farfar.... har jag förvisso träffat men inte lärt känna innan han dog. Han såg ut lite som en uggla, tyckte jag när jag var liten.

Jag.... kan vrida min tunga åt båda hållen och läser bara böcker om graviditeter och små barn. Är dock varken gravid eller småbarnsmamma. Har nån slags mani. Bota mig!

Jag har semester och naturligtvis regnar det. För visst är det så att man vet hela året att det just när man själv har semester kommer att regna? Egentligen borde man därför ta sin semester i Oktober när det ändå alltid regnar och istället ha ett gäng riktigt fina helger på sommaren. Men jag är inte den som klagar -regnet har jag snarare längtat efter. Enough I say med bad och hav och strand och svett och lata dagar och korsord och kex och apelsiner och kjol och sol. Välkommen regn och rusk och kylan och vinden och myset och stearinljusen och hårda studier. Jag har redan dragit igång rejält med aktiviteter. Steg upp i morse och satte genast igång med frysen. Frysen är en helfrys, alltså inget kylskåp där uppe utan en rejäl kall kloss. Inuti har frysen sett ut som en iglo eller snögubbehud sen vad jag antar låångt innan jag flyttade in. Jag kan bara tippa hur stor del av elräkningen frysen ensam varit. Ungefär så illa var det.
All mat värd att spara (och ni mån tro att det kastades många papplådor innehållandes tex ett dillblad eller två blåbär alt jordgubbar. Även ett gäng glasslådor innehållandes ca en halv msk glass fick genomgå en extreme makeover - badas och torkas- och bli omplacerade till framtida matlådor inställda i ett varmt och torrt skåp istället för den kalla och råa frysen.) virades in i tidningspapper efter moderns heta tips och så började upptiningen. Stora isblock och isbollar lades i vasken för att smälta men icke hann de det innan Erik (ibland på en tioårings mentala nivå) vaknade och upptäckte dem. "Vi lägger dem i toan istället, det ser mycket roligare ut när de smälter där!!" Sagt och gjort. Sådär kul tyckte väl jag som istället för att förundras över toalettens issmältningsförmåga såg hur även toan grät en tår över hur dennes son förvunnit i nåt krig och såklart också önskade en extreme toa makeover. Jahaja, är man en vän av de svaga så är man tänkte jag och tog en städ även där. Simultanförmåga. Tillbaka i köket där isen smälte som om det vore en RASANDE VÅR i Ronjas Rövarskog. Vatten sprutade ut på golvet och jag gick i skytteltrafik mellan frukostering (woho! inte bara i Bergmanfilmer utan även här!), kaffedrickande, tidningsläsning och golvtorkning. En liten stund senare satte vi även igång tvätten men som tur är har jag en Erik (ibland på en 15-årings mentala nivå) som mekade med mopeden så det stog härliga till och som snällt hjälpte till med tvätt.


Hade jag haft en digitalkamera nu skulle ni fått se hur Erik pillar, mekar och servar mopeden. Ni vet, sånt som ger power. Istället får ni nöja er med en bild på Olof och mopeden.



Ska nog bli bra det här. Och imorgon bär det förhoppningsvis av till Malmö museer med Erik (ibland på en femårings mentala nivå) för att titta på spindlar och fiskar. Spännande!!

Mental note to self: Var aldrig hungrig och trött tillsammans med en hungrig och trött Erik. Speciellt inte i utflyktssammanhang. Mental note: Tag med en flaska vatten om du ska cykla till Lomma och komma hem efter tre timmar.
Ja, vi cyklade till Lomma (förlåt, först fel till Bulltofta som fick det inte allt för angenäma namnet "Bullfitta") för att köpa lite moped-delar för tolv hundra pix som mopeden behöver för att kunna göra sitt jobb. Bredvid mopeddels-affären låg ett trevligt fiskematbitsställe. Där åt vi inte. Det skulle vi ha gjort. Längre fram på vägen låg en snabbmatsaffär. Där åt vi inte. Det skulle vi ha gjort. Längre fram på vägen tog hungern och utmattningen över och vi blev rejält oense om vägen. Här lämnade vi varandra och det hela var likt en tonårsfilm inspelad i typ Lomma. Möjligtvis som något relationsdrama med Krister Henriksson och Persbrandt i huvudrollerna. Erik tog havsvägen hem och jag cyklade snabbt och argt genom en skog (Alnarpsparken) via två byar tills jag kom hem i vredesmod. Vredesmodet lyckades dock bara vara i ungefär femton sekunder innan vi båda insåg hur dumt och faktiskt skrattretande det hela blivit. Allt slutade väl. Men åter igen. Note to self..

Igår var det bättre stämning i Loman/Svahn-hemmet. Lek med kamera och datorpill:

 

Som de flesta säkert redan vet vid det här laget har jag kommit in på bibliotekarieutbildningen på Lunds Universitet. En utbildning jag för två år sedan svor bittert att jag aldrig ville gå eftersom jag den gången inte blev antagen. Nu har jag blivit det och tycker det är prima liv. Idag fick jag dock besked från mitt jobb att jag varken får tjänstledigt eller gå ned på timmanställning. Well förlåt mig då för att jag inte utbildar mig till transportledare eller ekonom eller fucking mekaniker. Det verkar iallafall som att jag skulle kunna komma tillbaka på jul resp sommarlov, och det är ju faktiskt  egentligen bara då man hinner och orkar jobba. Gammal i studentgemet som jag är minns jag mycket väl hur seg man blir av att plugga, samt hur mycket ångest man har så fort man gör någonting annat än att tänka på tentor och uppsatser och papers hit och dit.

Helgen spenderades i ett bedårande Brantevik. Jag och Erik var ensamma med hunden Otto och vi lyckades få den allra värsta utskällningen jag någonsin fått av två kvinnor från Sommarscen Österlen (granne med huset) som hade sett att Otto sprungit lös hos korna. De ansåg att korna var ytterst nära att bli panikslagna, vilket hade lett till att de med buller och bång skulle tagit sig över/genom staketet in på teatern där de hade 30 barn - som i sin tur skulle bli rädda och springa upp på vägen och där bli överkörda. "Det är ju DJURPLÅGERI!" Skrek de i kör innan de hoppade in i bilen (eh.. bil? de var grannar! Stafolk!) och försvann. Vi bara stod och gapade och stammade fram att oj nä ja jo vi ska inte släppa honom mer där ursäkta ursäkta. Helt paffa. För att sedan när de åkt börja fundera över saken och insåg att Eriks mamma ju faktiskt känner bonden som äger korna och att hunden varit där innan och att de faktiskt inte brydde sig nämnvärt om att han jagade nån fasan genom hagen. Hunden hade vrålkul. Korna var lite nyfikna men inte mer än att de sprang fram en gång och sen tillbaka. Hade kvinnorna dessutom försökt gå från teatern och in i kohagen hade de märkt att det faktiskt är helt omöjligt. Jag och Erik provade nämligen det förra sommaren men gav upp när vi hamnade i värsta sumpahålan omringad av snåriga buskar. Så hade de mage att bromsa in och förstöra vår fredagskväll, det var nämligen vid halv nio-snåret de kom. Bah!! Resterande tiden av helgen var iallafall bra. Dock med mycket diskussion och bearbetning av det hemska vi varit med om. Blir man upprörd över någonting, visst kom och tala om det -  men börja för tusan inte med att hugga och skälla! Det räcker ofta med en diskussion eller att lugnt säga "jo hej vi såg att ni hade hunden lös innan och vi tyckte det kändes olustigt och obehagligt, det vore snällt om ni höll honom kopplad tack."
Som ni märker är jag fortfarande skakis. Är jag värsta mesen? Eller var de "Kvinnorna från helvetet - ny film ute nu!" ? JA.



Måste bara tillägga att jag tyckte mig känna igen den värsta skällaren av de båda kvinnorna och efter en stunds googlande står det klart. Det var fanimig Chatarina Larsson! Känd skådespelerska! Oh MY! Ja de där kändisarna alltså..

Det är så längesedan jag skrev att jag nästan har för mycket att ta upp och därför knappt kommer att skriva någonting. Det värsta som finns är uppehåll. Då växer ogräset och molnen och leder till kaos eller apati. Årets största händelse so far hände för bara några timmar sedan och nej, jag snackar inte tysklands utslagning ur fotbolls vm.
Bakgrundsfakta: Jag föddes 1982 i en familj som då bestod av en mamma och en pappa och två storasystrar. Vi bodde på en gård i Norje och jag gick på dagis där jag hoppade i alla soffor och hävdade bestämt, när fröknarna tittade snett, att så fick man minsann göra där hemma. Fröknarna gav mig spindelfobi som jag känner av än idag vilket faktiskt var den enda anledningen till att jag inte kunde sova på balkongen när jag var hemma i Edenryd sist. Edenryd flyttade vi till när jag var fyra år och alla numera fyra barn hade tillsammans ett massivt sovrum i det som vanligtvis blir vardagsrum i hus byggda på detta vis. I Edenryd utvecklades jag tillsammans med slamporna i Valje till indiepopare och till en person som vägrade falla in i leden och bli en av de vanliga. Detta skedde på många plan, men det som suttit i längst var antagligen min vägran att bli "den söta flickan" som i mina ögon var en svag person utan varesig medel eller mål. Det tog sig uttryck mest på fysiskt plan, jag vägrade bära smink, kjol, linne, klänning eller någonting annat som kunde uppfattas som kvinnligt och svagt.
Don´t blame me, I was only driving the milk. Jag bara berättar hur det VAR. Nu ska jag berätta hur det ÄR.
Nutidsfakta: Jag flyttade till Malmö 2001, in i en värld av tjejer (Marika och Martina) som knappt kunde gå ner till affären och köpa en liter mjölk utan att sminka sig, som i princip alltid hade kjol på sig och som tyckte det var hur kul som helst att klä upp sig innan man gick ut och ölade och spanade, på KB förstås. Jag slängde långa och nyfikna blickar och började prova lite kjolar - mest på skoj och hemma -  kanske någon gång ett linne men det var så långt det sträckte sig. 2002 lade jag upp en plan. Det började med att jag förnyade mitt förråd av underkläder till roliga och flashiga saker, ok eftersom det inte syntes utåt. Så bestämde jag mig för att köpa ett linne. Linnet använde jag sen konstant tills det föll i bitar. Då tog jag nästa steg (ett år senare) och provade linne med smala band. Ett år senare köpte jag en kjol. Sen smink, kunde ibland tillochmed ha örhänge. Och idag har vi kommit fram till det sista steget: KLÄNNING. Ni läste rätt. Detta är världsomvälvande för mig och extremt skönt. Tillsammans med mitt numera blonda hår och brunbrända kropp är jag en totalt annan person än vad jag var för bara tre år sedan. Det är rätt sjukt. Hur fan kommer jag se ut om tre år? Aha! Kom på en sak. Högklackade skor och läppstift. Men det är så brutalt kvinnligt att jag nog aldrig kommer visa mig i någon av dem.

Värmen är just nu så påtaglig och tryckande att jag hallucinerar och tror jag hamnat i Pesten. Jag går omkring och väntar på att de ska stänga staden för in och utresor. Det är feber.

Fick en grymt bra lönehöjning förresten som jag är extremt glad för. Nu vore det väl jävulen om jag kom in på bibliotekarielinjen så jag bara får den nya lönen i två månader!