erikapik

Tänk om man alltid kunde ha det såhär.. :)

Kan någon förklara för mig varför jag inte utbildar mig till (vad det nu heter)(aha, det var därför.. :)) en sån som bygger hemsidor och annat i datorer? Jag måste säga att jag har förvånat mig själv var dag i skolan denna och förra veckan. Jag är så extremt bra på att bygga databas! Min grupp (tror jag) har kommit längst i klassen, och jag är den som har kollen. Det kunde man ALDRIG tro, en sån datoranalfabet jag alltid varit. Jag tycker dessutom att det är så kul att jag har suttit framför datorn större delen av dagen. Det gör jag visserligen annars också, skillnaden är bara att jag annars mest sitter och läser bloggar och kanske spelar lite spel och läser tidningar. Nu har jag suttit med gruppen i skolan mellan nio och tre, en enda paus för mat vid tolv. Sen hem och direkt satte jag mig vid datorn och - fortsatte bygga och designa och skapa och prova. När jag var liten (eller fram till att jag slutade gymnasiet) hade jag extremt lätt för skolan, har aldrig direkt gråtit blod över uppgifter jag måste göra. Men så började jag högskolan i Malmö och fattade helt plötsligt ingenting! En liten tönt från landet, vad visste jag om Derridá och Neitzche och John Fiske och Marshall Berman? Nada de nada. Alla i klassen var dessutom extremt mycket coolare än mig (tyckte jag då som förstapluttare). Missade ingen tenta men lyckades väl inte med någonting speciellt heller. Terminen var mest ångestfylld. På våren avancerade (?) jag till Lund och Litteraturvetenskapen. Vad visste jag om epikanalys? Visst, jag hade extremt kul tillsammans med kursarna. Men fick jag egentligen ut någonting av skolan? Njae. Icke har jag fått glänsa förrän nu! Och jag glänser med bravur!

obs: Jag måste passa på att skryta om mig själv nu, innan vi har blivit bedömda och innan de andra har hunnit ifatt och klarat ut allting mycket bättre än oss..

Jag läste några äldre inlägg för en stund sen, sådana jag skrev i oktober 2005, och började fundera. Är det så att det hände mycket mer i mitt liv just då som jag kunde skriva om eller har jag bara tappat stinget? Sen jag skaffade kamera är det så mycket lättare att bara lägga in en massa bilder som får tala för sig själv. Kanske har jag blivit 25, vuxen och tråkig? Äsch, hur skulle en som jag, med sprillans nya knallila velourbrallor, vara tråkig?! Det går bort. Jag tror mest det är så att jag läser så många temabloggar för tillfället att jag tror att man måste ha ett projekt att skriva om för att få skriva alls. Strunt samma.

Igår när vi städade lyssnade vi på fyra Hoolaskivor efter varandra. Tänk det va, jag och Erik, progg, digg. Tillochmed tyckte Erik tillslut att det är skandal så få politiska grupper det finns nuförtiden. Yeawell, vad ska man göra när man direkt får stämpeln "bakåtsträvande Sundströmkopia" så fort man nämner ordet (ett sus går genom publiken) förändring i sången?
 VävareLasse är förresten en av de bästa låtarna.

Tidigare ikväll, för att hoppa från det ena till det andra, blev jag och Erik och Jon utbjudna på Jensens Böfehus av PappaPelle för att äta kött. Nu må JBhus vara ett McDonalds för vuxna där personalen inte bytt kläder sen -84. Men satan ta mig sådant kött de kan laga. Jag har aldrig tillåtits äta så rått kött i hela mitt liv (smygäter mest olaglig rå färs när Erik inte ser på) och det var som att hamna på samma rosa moln Skalman svävar omkring på när han "råkar" knarka (man fick välja på tre olika grillnivåer. Jag: Så rå som möjligt tack!). Jag jublade. Erik satt på andra sidan bordet och var extremt nöjd med sin (Så välstekt som möjligt tack!) biff. Vad kan man säga annat än, Oh baby I like it raw!

Nä nu är det dags för mysbrallan att lägga sig tror jag bestämt. Sweet Dreams..

Bea har bakat tårta, Erik vill vinka. Martina flashar sin body och Johan är diktator över Disko.



Romantik på högsta nivån, för första gången i mitt liv har jag fått blommor av en man!

Good old Neil. Det var en filmkväll på Inkonst ikväll. Rummet där det vanligtvis hålls konserter hade förvandlats till ett myspys. Det var precis som i tv-studios på 70-talet när typ Talking heads ska spela och någon svensk tönt kan inte intervjua på engelska. Eller som när Jimi Hendrix spelar för tio ungdomar som sitter på dynor på golvet, såg den med pappa i julas. Ikväll var det så, fast lokalen var helt överfullproppad med folk. Alla i Malmö ville se Neil Youngfilmen verkade det som. Torbjörn hade köpt vuxengodis och förberett innan, jag och Karin köpte rödvin och så började det. I början var det hjärtknipande att se, hans röst voro som sprungen ur en ängel och allt var lite sentimentalt och fint. Sen kom det en stund när han mest sjöng om gud och sin far och Emmylou Harris såg stelopererad ut i fejjan. Som ett spöke. De andra, alla och inte bara de andra tjejerna, såg livfulla och åldrande ut, men inte Emmylou. Stenansikte på den. Det var alltså en seg stund i mitten, men sen började en låt med att en man sopade med en kvast som ett instrument och då blev det kul igen. Dessutom började han köra gamla godingar som var så änglavackra igen att jag ville flytta till vilda västern och lära mig att flyga och ha en veranda där Johnny Depp sitter och kacklar som en höna (vilken film? ;)) och så var filmen slut. Jag och Ida hade köpt varsin lott men ingen av oss vann något pris. Det var en väldigt väldigt trevlig kväll med en väldigt fin film. Jag rekomenderar den starkt. Musikfilm är bäst i stor lokal, gärna som ikväll. På bio tappar man den sköna konsertstajlen med bar och lite upplyst publik så man kan ha någonting att titta på, hemma tappar man ljudet. Sweet. Jag vill gå på detta flera måndagar!

Imorgon: födelsedag!

Det är galet vad man trillar ur pluggsvängen så fort man har lite jullov i över en månad! Första redovisningen av basgruppsuppgift är imorgon och när började jag plugga? Tja, vid 18-tiden ikväll. Då har vi alltså haft en vecka på oss. Har kommit in i en såndär "äh, det löser sig"-period. Och det gör det väl antagligen också. Det är så synd bara att man just när man till slut börjar läsa in sig på ämnet inser att det är jätteintressant. Och fråga mig nu inte hur klassifikation kan vara roligt, men när jag precis läst en uppsats om hur religion behandlas i SAB-systemet och en om hur Manligt och Kvinnligt behandlas i både DDC och SAB är det faktiskt en ögonöppnare. Bara det att kvinnor fram till runt 70-talet klassades under "Customs and folklore" mellan "etiquette" och "gypsies nomads outcast races" i DDC är ganska galet. Bara att ha en kategori som handlar om "Zigenare, nomader och andra utstötta raser". Helgalet! I det svenska SAB-systemet under Arbete och arbetsmarknad ses mannen som norm medan kvinnor, tillsammans med barn och ungdomar, hemarbetare, handikappade, äldre och invandrare finns i Särskilda grupper av arbetstagare . Och visst, jag kan köpa att det är svårt att ändra på ett så inarbetat system - men ärligt!! Nu bör det vara revolution på gång!

Jag tänkte ta en liten extrapromenad i Lund idag för att vi slutade klockan elva och för att jag ville vara ute och promenixa i det fina vädret. Så jag gick genom Botaniska och ner mot Spyken, svängde bort mot hållplatsen för 171 och tänkte ta den hem. Precis innan jag kommit fram fick jag dock någon fix idé om att jag lika gärna kunde gå lite till och sedan åka 131:bussen från Lund och genom Malmö istället för som vanligt hoppa av på Värnhem och gå hem till Möllan därifrån. Tänkt och gjort, jag vände kosan mot staden igen. Och lyckades såklart ta den allra längsta omvägen någonsin! Visst, det dök upp spännande saker på vägen, en trädkoja, en halv trädgårdssoffa som var blå, ett husbygge och en väldigt smal, blek och svartklädd tjej som skulle kunna vara med i en serie eller film. Men jag skulle nog ändå summera promenaden med orden "FÖR LÅNG!". När jag äntligen kom fram till busshållsplatsen såg jag dessutom att 131:an bara gick en gång i timmen och inte alls i närheten av tidpunkten när jag var där. Jag fick alltså åka evighetsbussen 130 hem. Det tog mig två timmar att komma hem allt som allt. Jag som tänkte åka hem snabbt och plugga. Istället kom jag hem utmattad, iskall och överhungrig. Därav uteblivet plugg och mycket surf på nätet. Som vanligt.

Imorgon: Bio!

I fredags eftermiddag cyklade jag till Mobilia och inhandlade min nya telefon. Den största fördelen med den är att den är estetiskt tilltalande. Annars är den tyvärr inte speciellt tilltalande. Ljudet är skränigt, knapparna smala och väckarklockan är bara ett vibrerande ljud som borrar sig genom hyllan den ligger på och rakt in i min hjärna. Jag tror att jag vänjer mig. Eller tror jag att den kommer att gå sönder så snabbt som möjligt bara för att jag avböjde att köpa till en skadeförsäkring som hade ruinerat mig.

I lördags gick jag och Bea på promenad. Vi såg bland annat pulkaspår och ett gummiband, samt konstiga bubblor i vattnet i Slottsparken som om det vore en bubbelpool. En Gräsand trodde nog att det var en bubbelpool för den simmade dit och njöt en lång stund. På kvällen bjöd Bea på middag hos sig. Rödbetssoppa som var väldigt god, samt kakor till efterrätt. Sen bråkade jag och Erik med varandra hela natten och blev inte vänner igen förrän vid tvåtiden på söndagen. Vid tretiden åkte Erik och Olof iväg och kom tillbaka med min julklapp från Erik som var en fotoskrivare. Funkar hur bra som helst! Samtidigt virkade jag färdigt en mössa som jag gav i present till Erik. Allt fick ett lyckligt slut. Idag kom jag till skolan en timme för tidigt eftersom jag läser fel på schemat varje dag. Ambitiös som jag är pluggade jag under den timmen och kan därför spendera en stund framför datorn nu med nonstop och te. Yummi!

Telefonen fanns inte inne. Såklart. Men vad gör det, telefon kan man köpa någon annan gång. Det betyder ju bara att ett extra speltillfälle bjuds till Erik, så glad han ska bli!

Så jobbigt det måste vara att vara ett barn, tänkte jag idag på biblioteket. En snorig kille i åttaårsåldern kom och ville att jag skulle hjälpa honom att hitta en bok, nån om indianer. Han visste precis vilken det var men inte var den stod. Så vi gick båda två till hyllan för att leta efter den och jag gav honom det enda exemplaret som stod inne, en tjockare bok med tre berättelser i. Nä, då ville han inte ha den eftersom den inte hade rätt omslag och format! Aja, inget att göra och jag gick tillbaka till infodisken där en lika gammal pojke plus moder väntade. Jag satte mig och sa hej hej och undrade vad de ville ha hjälp med. Pojken tittade förskrämt på mig och sjönk sedan ihop bakom disken. Där viskade han till sin mamma att hon väl kunde fråga efter boken han ville ha. Mamman sa bestämt nej. "Nu är du faktiskt snart nio år, då får du fråga själv! Jag är färdig, så om du inte ska fråga någonting så går vi hem" sa hon. Jag tänkte stackars stackars grabb, nu har ju allt blivit fel och satan vad han säkert skäms. Mamman gav sig inte hur mycket han än sjönk ihop och tillslut i princip låg nere på golvet. Så krälade han sig upp och gick skamsen från disken med svansen mellan benen utan att ha ställt sin fråga.
Så jobbigt det måste vara att vara ett barn, tänkte jag. Tills jag kom hem utsvulten och jag och Erik skulle beställa pizza. "Men duu kan väl ringa, jag våågar inte, jag viill inte, varför kan inte duu??" gnällde jag och insåg att barn och barn. Jobbigt helt enkelt snarare kanske att vara en fegis..

Allt är klappat och allt är klart! Inlämning skedde igårkväll (japp, jag är och kommer alltid förbli en sådan som skjuter upp ALLT i sista stund) och nu är jag alltså fri ledig och semestrande tills den 22/1. Och jag har ingenting att göra. Hade jag åtminstonne haft lite kosing kunde jag ju åka någonstans, kanske hälsa på vännerna i Stockholm, men icke så. Det får bli ett läsrace av lovet, snart klar med S/Y Glädjen. Ska läsa Ängeln på sjunde trappsteget sen, jag är nämligen antagligen den sista människan på denna jord som inte gjort det ännu.

Kom för övrigt precis hem från dagens simövningar, vågen samma som sist. Tydligen är det samma för alla andra också med tanke på hur fullproppat det var i banorna idag. Det var hemskt! Lyckliga kan Martina och Karin vara som inte följde med. Jag skojar inte om jag påstår att det var ett tjugotal i varje bana. Och det är ju inte direkt så att alla simmar i samma takt. Nej, aldrig med simmeri en fredagseftermiddag tack.

Annars passade jag och Martina Isak 3 mån idag. Sweet. Vi rullade vagnen halva tiden var och lekte att det var vårt eget barn som låg och sov, och ja. Jag blev väldigt sugen på barn. Inte att äta dem alltså, att ha dem.

Nu: fredagsmiddag med matlaget!